Nej, ”Rosengård by the sea” är inget misslyckat integrationsprojekt

Limhamn i Malmö är ett av Sveriges kanske mest välmående områden.

En stadsdel som ligger en bit utanför stan med närhet till vattnet. Här varvas små fiskehoddor med flådiga villor. I Limhamns centrum kan man strosa runt bland små gathus, stockrosor och caféer.

Limhamn är nästan som egen stad i staden.

På senare tid har stadsdelen också fått sällskap av nybyggda, billiga hyresrätter.

Limhamns sjöstad heter det nybyggda område som ligger vid gamla Dragörkajen. ”Rosengård by the sea”, kallas det lite dräpande av belackarna.

Och snabbt har Limhamns sjöstad blivit föremål för debatt. I riksmedia har det lyfts upp som ett skräckexempel. Så sent som förra veckan skrev Aftonbladet ett stort reportage om området.

Tvi vale, säger högern och kallar det för ”tvångsblandning”.

Den svenska högern är rasande på att det byggts billiga hyresrätter i ett så socioekonomiskt starkt område. De använder Limhamns sjöstad som ett slagträ i debatten om att Socialdemokraterna vill blanda upp befolkningen.

Att människor med olika bakgrunder och socioekonomisk status ska bo i samma områden? Tvi vale, säger högern och kallar det för ”tvångsblandning”.

I slutet av juni stod Jimmie Åkesson (SD) på Almedalens scen och gastade om att S vill offra människor på ”den sociala ingenjörskonstens blodsbesudlade altare” genom att blanda folk.

Men Socialdemokraterna får stöd av det Brottsförebyggande rådets nya chef.

– Jag tror att subventionerade bostäder i mer välbärgade områden på sikt kan minska brottsligheten, säger Jonas Trolle till DN.

Visst. Limhamns sjöstad har knappast varit problemfritt.

Allvaret i det ska givetvis inte spelas ner.

Bland annat har människor med invandrarbakgrund inte direkt välkomnats. De har kallats ”parasiter” och blivit spottade på.

Det har också skett allvarliga händelser kopplade till gängkriminalitet.

Framförallt har det skett flertalet skjutningar mot en lägenhet där det bott gängkriminella. Den familjen har nu flyttat från Limhamns sjöstad.

Allvaret i det ska givetvis inte spelas ner. Det måste vara en mardröm att ha det i sitt bostadsområde. Den rädslan ska inte förringas.

Men det kan nog också vara en bra idé att stanna upp och zooma ut litegrann.

Samtidigt som det inträffat våldsdåd i området så ökade inte otryggheten i Limhamn. Varken risken för att utsättas för brottslighet eller den upplevda otryggheten ökade i stort, enligt polisens undersökning.

Det stora problemet är inte om det sker i Limhamns sjöstad eller på Rosengård.

Trots det är vi nog ändå alla överens om att det är akut oroväckande när det skjuts mot en lägenhet.

Det stora problemet är inte om det sker i Limhamns sjöstad eller på Rosengård. Det stora problemet är ju att det över huvud taget sker.

Och det måste vi som samhälle komma till rätta med. Får vi inte ordning på de de stora sprickorna i samhällsbygget kan vi stå och klia oss i huvudet över varför vi inte får stopp på gängkriminaliteten.

Där har den samlade högern bara lyckats komma med ett enda svar: repression.

För att uttrycka det milt kan vi väl säga att det gått sådär med hårdare straff och visitationszoner. Tidölaget har inte lyckats bekämpa brottsligheten, det som var deras största vallöfte.

Några förebyggande insatser på att stärka socialtjänsten, skolan, fritidsgårdar eller idrottsföreningar finns inte alls. För att vara ännu ärligare är det förslag som heller aldrig kommer presenteras från högerhåll.

Får vi inte ordning på de sakerna kommer vi fortsätta skapa en perfekt grogrund för nya ungdomar att sugas in i gängkriminalitet.

Och skjutningarna kommer fortsätta oavsett om det är i Limhamn eller på Rosengård.

Rasmus Hansson, ledarskribent
rasmus.hansson@skanesfolkblad.se