”Ensambegravningar ställer högre krav på oss”
En halv miljon svenskar är rädda för att ingen ska komma på ens begravning. Det är skrämmande, tycker begravningsentreprenören Elisabeth Grönander. Foto: Agnes Norup
Kistan är utsmyckad med blommor och ljusen i kapellet är tända. Men ingen utöver prästen, kantorn, vaktmästaren och begravningsentreprenören är på plats.
– Det är väldigt viktigt för oss att man gör sitt absolut bästa för den här personen. De har levt ett helt liv och har rätt till en värdig begravning, säger begravningsentreprenören Elisabeth Grönander.
Vi möts utanför Heliga korsets kapell i Ängelholm och innan vi tar oss ut på den storslagna och lummiga kyrkorgården, visar hon in i kapellet som ritats av Nils A Bank i arkitektisk 1950-talsstil.
Elisabeth Grönander har jobbat som begravningsentreprenör i Ängelholm och Båstad i tolv år, och har bara en dag innan intervjun äger rum närvarat på en begravning där det inte fanns några anhöriga på plats.
– Kantorn spelade, vi sjöng psalmer och prästen läste. Det var en kristen gudstjänst, eftersom att vi visste att personen hade varit med i Svenska kyrkan, så det tändes ett ljus i ljusbäraren.
Vid borgerliga ensambegravningar faller istället ansvaret ofta på begravningsbyrån, att hålla en ceremoni för den avlidne. Elisabeth Grönander är utbildad borgerlig officiant, vilket betyder att hon har en vana av att hålla borgerliga begravningsceremonier.
Hennes egen erfarenhet av ensambegravningar är att de ställer högre krav på hennes roll.
Idag i Sverige är en begravning något som ska passas in ett i schema.
Elisabeth Grönander, begravningsentreprenör
Istället för att en sörjande familj eller vänner berättar om den avlidne personens liv, behöver Elisabeth själv göra efterforskningar för att ge personen i fråga ett så värdigt avsked som möjligt.
– Jag minns en person där vi fick kontakt med dennes döda föräldrarnas gamla arbetskamrat. Hon var en äldre dam långt upp i landet. Hon kunde berätta om hur föräldrarna hade arbetsinvandrat till Sverige och på så vis kunde jag samla ihop en liten bit av den avlidnes liv.
För Elisabeth är det även rutin att sätta in en annons i tidningen i hopp om att någon gammal granne, klasskamrat eller kollega kanske vill närvara på ceremonin.
– Som väl är, så är det väldigt ovanligt med ensambegravningar, konsterar Elisabeth Grönander.
Hon uppskattar att det sker en till två gånger per år i en så liten kommun som Ängelholm.
Bland svenskarna finns det i dag en oro om att ingen ska dyka upp på ens begravning. Enligt en Sifo-undersökning från Fonus rör det sig om en halv miljon svenskar.
Och allra störst är oron bland unga personer, där var tionde person mellan 18-29 år svarar att man är rädd för att ingen ska närvara vid ens begravning.
– Det är skrämmande att man redan i unga år känner att man är ensam och att man kommer förbli ensam. I åldern 18-29 är man ju precis i startgropen till livet och sätter ramarna för framtiden, säger Elisabeth Grönander.
Att ungdomar funderar på döden när man är i sin peak av livet är något som både oroar, men som samtidigt berättar något om den tiden vi lever i, menar hon.
– Jag tycker att det tyder på en trend i samhället att man känner sig allt mer ensam, säger hon och fortsätter.
– Förr i tiden så föddes man, levde och dog på samma ställe. Så såg det ut för många och man tillhörde också en församling där alla kände till en, så det var nog ingenting man ens reflekterade över för kanske 30-40 år sedan.
Hon ser också att Sverige utmärker sig från resten av Europa.
– Man tar sig tiden att sörja på ett annat sätt. Idag i Sverige är en begravning något som ska passas in ett i schema.
Agnes Norup
agnes.norup@skanesfolkblad.se
