Naturen är vacker och skräckinjagande på samma gång. Det är något med Colombia.

De regntunga molnen rullar ner över bergskammarna. Över den täta grönskan. Mot oss. Omsluter mig mer och mer för varje steg jag tar upp för de branta, leriga stigarna. Tränger in i mina lungor när jag desperat öppnar munnen efter luft att syresätta mina mjölksyre-svidande muskler.

Stigen heter El Naya. Den förbinder regionerna Valle del Cauca med Cauca. Här produceras en stor del av Colombias kokain och är länkat med Stilla havet och hamnstaden Buenaventura. Gerillor, karteller och rena gangsters slåss om kontrollen. Den som kontrollerar denna nyckelväg kontrollerar kokainet. Tonvis med kokain lämnar hamnen varje månad.

Varje gång jag måste stanna för att hämta andan blir jag omkörd av packåsnor och deras ledsagare. Enkla bönder ska leverera sin last till hamnen. Packningen hänger tungt på vardera sida djurets ryggrad. Männen manar på djuren uppför branterna. Åsnorna frustar men stretar på. Kokainet som ligger där innanför de tjocka skinnväskorna har gött konflikten här i årtionden. I förlängningen också de unga män som dödar och dödas hemma i Sverige.

Jag stänger anteckningsboken. Tankarna är kvar där på andra sidan Atlanten.

Latinamerika är världens mest våldsamma region. Hem för endast 8 procent av jordens befolkning – men står för 30 procent av alla mord globalt.

Samtidigt vaknar Sverige allt mer upp till en verklighet där även vi får se konflikterna på hemmaplan. Ett kilo kokain i Colombia kostar runt 22 000 svenska kronor. Väl på gatan i Sverige har värdet ökat till 800 000 kronor. En ökning med dryga 3 500 procent.

I över fem år har jag arbetat med en dokumentärfilm som utspelar sig väldigt nära gatuvåldets epicentrum. En värld många pratar om – men väldigt få vet något om.

Det som är genomgående och blivit väldigt tydligt genom åren är att samtliga av de unga män som dragits in i den värsta skiten har två gemensamma nämnare. De har växt upp i områden präglade av fattigdom och utanförskap – där samhället har dragit sig tillbaka. Samtliga visade i tidig ålder destruktiva och självdestruktiva mönster. Hjälpen de behövde fanns inte där.

Jag skickar ett snabbt meddelande till en kontakt i den kriminella miljön i Malmö. 

”Jag tänker skriva något om Måns Zelmerlöw och andra som han – om deras smak för kokain. Vem är det som köper?”

Vi träffas över en lunch. Husmanskost.

– Jag har aldrig sett så mycket kokain i Malmö som nu. Det finns överallt och det är billigt. Jag har becknat till advokater på gågatan utanför deras kontor. Till läkare. Till lärare. Till socialarbetare som arbetar med barn. Till svartskallarna. Till lika kända artister som Måns Zelmerlöw, säger kontakten.

Vi får som samhälle inte fastna i en analys där lösningen på våldet är en medelklass som ska sluta knarka. Problemet ligger djupare än livsstilsval, hårdare tag och längre straff.

Det är därför något djupt provocerande när Måns Zelmerlöw får gråta ut i riksmedia över ett missbruk där pengarna göder morden på barn och unga. Han får förståelse och terapi. En andra chans.

Vissa missbruk kostar liv. Andra ger PR.

Jesper Klemedsson Sotomayor
Jesper.k.sotomayor@skanesfolkblad.se