Kvinnan har en cigarett i högerhanden. Röken stiger i en mjuk pelare över hennes nakna bröst. Hon ligger på en vit bädd. I högra hörnet står bokstäverna GAN.

Gösta Adrian Nilsson, signaturen GAN, var pionjär inom den svenska moderna konsten. Idag en av våra mest erkända konstnärer. Då, på sin egen tid, skymfad, hånad och förlöjligad. I dagboken han lämnade efter sig, kallade han sig genomgående för: ”outsider”.

Kvinnan med cigaretten, på den vita bädden, med det röda håret, hon den nakna, lever sitt liv, med mig, vid sidan av en inramad LP-skiva av Elvis Presley.

Kvinnan med cigaretten, på den vita bädden, med det röda håret, hon den nakna, lever sitt liv, med mig, vid sidan av en inramad LP-skiva av Elvis Presley. Det är albumet ”Moody Blue”.

I hans melankoliska skattkista triumferar Elvis i en av sina sista inspelningar i sången ”Unchained Melody”. Det var just den jag valde till Åsas och mitt bröllop. Då vi spelade varsin låt för varandra. På skivan har Elvis basist Jerry Scheff skrivit ”Kära Håkan och Åsa, jag är så glad att jag fick spela på ert bröllop.”

Jerry, legend och stor humanist är en vän som tycker lika mycket om Bullens pilsnerkorv som jag gör. Vi skriver till varandra. Om hur samhället förändrats. Med lika delar av skämt och allvar frågar han mig om möjligheten till politisk asyl i Sverige.

Vi delar oron över hur hat och oförsonlighet växer oss allt närmare, i båda våra länder, om än med högre intensitet i USA.

Det är en särskild sorts tystnad som uppstår när människor börjar gå omvägar runt varandra. Den märks inte omedelbart, är inte dramatiskt. Det är mer som en temperaturförändring – en aning kallare luft när man kliver in i ett rum där någon just sagt något som ingen riktigt vågar säga emot. Det är i den tystnaden som främlingsfientlighet, rasism och homofobi trivs. Sverigedemokraternas heliga tempel, dess förtrollade värld.

Det handlar inte om stormar och orkaner, snarare mögelsporer, som växer där det är fuktigt, där ingen vädrar, där ingen orkar öppna fönstret och säga: ”Jag håller inte med. Låt mig stiga av.”

Vi har under en stillsam tid, kunnat luta oss mot idén om att vi är rimliga, sansade, anständiga, lagom. Men måste inse att vårt lagom samtidigt är en bekvämlighet. När världen runt oss skakar, ekonomin darrar och tryggheten känns skör, blir lagom en tunn filt, som inte värmer som förr. I den sprickan kliver alla de fram, som vill förenkla världen till ett vi och ett dem. Den gamla berättelsen, som ser ut att få ny kostym i varje generation.

I den amerikanska södern umgicks Elvis med svarta musiker. Besökte klubbar för svarta och stod längst bak och njöt av musiken. I rasåtskillnadens Memphis på 1950-talet var Elvis en udda fågel. Hånad och utskrattad. Ku Klux Klan marscherade. Svarta fick inte gå i vita skolor, inte åka med bussar för vita, inte dricka vatten ur samma fontäner som vita.  

GAN har målat kvinnans bröstvårtor blod­röda. Bakom henne skymtar en kubistisk kaffekanna och kopp med fat. Kvinnan är speciell på flera sätt.

GAN var nämligen inte endast en provocerande konstnär, han var även en brottsling, som skapade en helt egen stil, vid åren för första världskriget. Innan det glada, sorglösa 1920-talet.

Han fängslades av modern teknologi och maskulin styrka. I hans abstrakta konst marscherade militärer sida vid sida, glada sjömän gick i hamn, idrottare spände musklerna på sina vältränade kroppar och dekorerade matadorer sänkte tjurar. De mänskliga figurerna blev med GAN:s pensel maskinella. Starka. Stolta. Vackra.  Odödliga. 

Gösta Adrian Nilsson var homosexuell i ett Sverige där det kunde vara en brottslig handling att älska den man älskade. Där kärlek kunde vara en sjukdom.

Gösta Adrian Nilsson var homosexuell i ett Sverige där det kunde vara en brottslig handling att älska den man älskade. Där kärlek kunde vara en sjukdom.

Jag följer den nakna kvinnans blick när jag vänder på tavlan. På baksidan läser jag ”Morgon 1952- till Suzanne”. GAN har målat tavlan till min mamma Suzanne till hennes 20-årsdag. Det är den enda kända målningen av en naken kvinna, signerad den homosexuelle konstnären.

Mamma kallade GAN för ”farbror Gösta”. Han var ofta i Påskallavik, utanför Oskarshamn. Bodde hemma hos morfar Arvid och mormor Elin och målade till familjen, som tack för mat och husrum.

En outsider på besök i homofoba, konservativt kristna Småland, i samma 1950-tal där en ung vit musiker hänger på klubbar för svarta musiker i den amerikanska södern och spelar vad som föraktfullt kallas ”negermusik”.

Kvinnan kan ur ramen sträcka ut sin arm, sin hand och kroka arm med Elvis. Jag ser dem båda på min vägg. Hand i hand.

En outsider på besök i homofoba, konservativt kristna Småland, i samma 1950-tal där en ung vit musiker hänger på klubbar för svarta musiker i den amerikanska södern och spelar vad som föraktfullt kallas ”negermusik”.

De är så nära varandra och de är del av samma berättelse. Elvis står på scen i Las Vegas. Guldkalven som drevs till en för tidig död. Den nakna kvinnan med pagelugg ler förföriskt. Båda lämnar mig med fler frågor än svar.

Men i dem möter jag människans okränkbara värde. Insikten att vi är människor. Medmänniskor. Aldrig tillåta oss att reduceras till motmänniskor.

Och att det är den insikten som gör oss till; just människor.

Håkan Juholt
krönikör