SD säger nej till höjda barnbidrag för invandrarnas skull

För tio år sedan bytte Sverigedemokraterna strategi. I stället för att beskriva de övriga riksdagspartierna som ”sjuklövern”, så bjöd Jimmie Åkesson nu in till regeringssamarbete med M och KD.

De första åren talade han för döva öron. Men efter den borgerliga valförlusten 2018 blev maktens lockelse för stor, och det som nu kallas Tidösamarbetet tog sin början.

Innan 2015 beskrev sig SD som ett mittenparti. Men idag står de närmast Moderaterna i den ekonomiska politiken. För SD är ekonomi och välfärdspolitik underordnat den högerradikala samhällsomvandling som är dess existensberättigande. 

Partiet har länge krävt att välfärden ska stramas åt för dem som inte är svenska medborgare. Men nu går de ett steg längre, och säger också nej till att stärka välfärden för den inhemska befolkningen med argumentet att det skulle locka fler invandrare till Sverige. För dagens SD har välfärdsbromsen blivit en invandringsbroms.

Nu går de ett steg längre, och säger också nej till att stärka välfärden för den inhemska befolkningen med argumentet att det skulle locka fler invandrare till Sverige.

Denna extrema hållning gör att SD sticker ut bland högerradikala partier i Europa. Medan Victor Orbán i Ungern och Giorgia Meloni i Italien satsat på att stärka barnfamiljers ekonomi för att vända födelsetalen, så har SD stoppat höjningar av barnbidraget och vill särskilt dra in ekonomiskt stöd som riktar sig till familjer med många barn. 

Tidöpartierna har gjort vad de lovade när det kommer till migrationspolitiken – så pass att man nu tvingas på reträtt när konsekvenserna blir synliga i form av utvisningar av tonåringar och välintegrerade löntagare. 

De har också levererat på tuffare tag i kriminalpolitiken – men gängmiljön är oförändrat stor och sprängningarna ökar samtidigt som skjutningarna minskar. Och skatterna har sänkts kraftigt – mest för dem som tjänar mest – samtidigt som finansministern själv varnar för att pengarna är slut.

Men samtidigt har Tidöpartiet svikit på andra områden. När valet var över betydde löftena om billigare el och falukorv inte särskilt mycket, och regeringen satt på händerna under inflationen. Tillväxten är låg och arbetslösheten har ökat med 100 000 personer. 

Jimmie Åkesson svek sitt heliga löfte – att fälla Ulf Kristersson om han sänker a-kassan. Likaså har SD svikit löftet om att ta bort karensavdraget för anställda inom vård och skola. 

Trots Kristdemokraternas löfte om ”århundradets vårdreform” har deras styre inte inneburit något fall framåt, förutom för vårdköerna som nu är rekordlånga. SD:s löfte om ett högkostnadsskydd motsvarande sjukvården har ersatts av en ”framtandsreform” för pensionärer, finansierad genom kraftiga försämringar för unga vuxna. Liberalernas seger i Tidöavtalet – att marknadsskolan skulle regleras – har blivit till en dans på stället. Och för klimatet har Tidöstyret varit en katastrof. 

Nu kräver SD att få sitta i nästa regering. En SD-regering på riktigt – med eller utan Åkesson som statsminister – skulle innebära att partiets ministrar kan ge direktiv till myndigheter, tillsätta och avsätta myndighetschefer och förhandla med andra regeringar. Skillnaden riskerar bli lika påtaglig som den mellan Donald Trumps första och andra mandatperiod.

Skillnaden riskerar bli lika påtaglig som den mellan Donald Trumps första och andra mandatperiod.

SD är landets minst konservativa parti, med programmet för ett etnonationalistiskt systemskifte som i korta drag kan sammanfattas med ”Kör ut dem!”. Men de får bara inflytande om andra är beredda att ge dem det. 

Sverigedemokraterna har dominerat svensk politik från sidlinjen under tio års tid. I årets val kan de ta steget in i regeringen. Men valet kan också leda till en vänstermajoritet – för första gången på tjugo år.

På valdagen säger vi ”Hej då Tidö”. Men vad som kommer efteråt – det är upp till väljarna.

Peter Gustavsson
Mats Wingborg
författare till ”Hej då Tidö – Bokslut över en regering” (Verbal förlag)