Debatten om arbetskraftsinvandring har spårat ur. Tidöpartierna, med Sverigedemokraterna i spetsen, pratar om några tusen personer utanför EU och får det att låta som att det är där problemet finns.

Det är det inte.

Alla som jobbat i bygg vet hur det ser ut. Fler och fler underentreprenörer. Folk som inte riktigt vet vem de jobbar för. Arbetsplatser där villkoren pressas lite i taget. Inte över en natt. Utan genom ett system.

Den verkliga pressen på löner och villkor sker i ett helt annat flöde. Utstationerad arbetskraft inom EU. Tiotusentals som går genom entreprenadkedjor i bygg, transport och industrin. På papper ser det ofta okej ut. I verkligheten är det något helt annat.

Det här är inget mysterium. Det är ett systemfel. Och systemfel fixar man med lag.

De jagar fel problem

Sverigedemokraterna vill framstå som försvarare av svenska löntagare. Samtidigt lägger de sin kraft på det som syns mest och låter det som faktiskt pressar lönerna fortsätta.

De har nu haft flera år med Tidösamarbetet där de kunnat driva de här frågorna. Resultatet? Inget som på allvar rör entreprenadkedjorna eller villkoren på arbetsplatserna.

Och nu ska de dessutom styra landet tillsammans med Ulf Kristersson och Moderaterna, där de ska sitta i regering tillsammans. Ett parti som konsekvent prioriterat arbetsgivarnas flexibilitet framför att stärka arbetarnas ställning i just de här frågorna.

Det väcker en enkel fråga: är det här en politik för löntagare eller för att hålla nere kostnader i entreprenadkedjorna?

Under tiden fortsätter systemet som pressar villkoren på arbetsplatserna. Där det faktiskt märks i människors vardag.

Det är svårt att ta den retoriken på allvar.

Vill man stoppa dumpningen börjar man där den sker. Inte där det är enklast att prata.

Det här handlar om makt

Det här handlar inte om moral. Det handlar om makt på jobbet.

När kedjorna blir för långa:
ingen vet vem som ansvarar
ingen kan ställas till svars
och arbetaren står där själv

När ingen har ansvar finns det ingen att vända sig till.

Och då är det inte vi som sätter villkoren längre.

Det här handlar inte om var folk kommer ifrån. Det handlar om vilka villkor de jobbar under.

Och när villkoren dumpas drabbar det alla. Oavsett var man är född.

Avtal räcker inte

Den svenska modellen är stark. Facket gör ett jävla jobb varje dag.

Men den bygger på att man kan mötas.

Här har vi ett system där stora delar ligger utanför:
utländska bolag
långa kedjor
folk som inte vågar säga ifrån

Det går inte att förhandla bort det här.

Det krävs lag.

Tre saker som skulle göra skillnad direkt

Det här är inte komplicerat.

1. Huvudentreprenörsansvar
Den som tar jobbet ska ta ansvaret hela vägen.

2. Begränsa antalet underentreprenörer
För många led betyder i praktiken noll kontroll.

3. Riktiga konsekvenser
Det ska bli dyrt att fuska. Direkt.

Det här ryms inom EU utstationeringsdirektiv. Länder som Norge har redan gjort det genom Arbeidsmiljøloven.

Det är inte en fråga om det går. Det är en fråga om man vill.

Det handlar om politisk vilja

Vänsterpartiet vill ändra reglerna så att de här långa entreprenadkedjorna försvinner och villkoren på arbetsplatserna stärks.

Högern vill ha det så billigt som möjligt och skiter i villkoren.

Samtidigt öppnar Socialdemokraterna, genom Ardalan Shekarabi, för samarbete med Moderaterna efter valet. Då vet vi hur det brukar sluta. Inget händer i de här frågorna.

Vill man faktiskt få lagstiftning som gör skillnad för arbetare, då är det Vänsterpartiet som måste vara med och driva den.

Det här tänker jag driva

Jag kandiderar till riksdagen för Vänsterpartiet. Och det här är en av de frågor jag kommer driva hårt.

Med mina erfarenheter från verkligheten tänker jag vara med och trycka på så att det här också blir gjort.

För det är rätt enkelt egentligen.

Vem sätter priset på arbete i Sverige?
Idag är det de längst ner i entreprenadkedjorna.

Det måste vända.

Ansvar uppåt. Inte nedåt.

Morgan Svensson
fackligt aktiv i Byggnads och riksdagskandidat för Vänsterpartiet Malmö