När framtiden vacklar och vi står stilla

En text om ansvar, rörelse och ett Sverige som fortfarande kan räddas.

Jag skriver det här med en växande klump i magen.
Det finns ögonblick i livet och i historien när det inte längre räcker att känna rätt,
tycka rätt eller stå bredvid. Det här är ett sådant ögonblick.
Sverige är på väg åt fel håll.
Regeringen är svagare än någonsin men deras politik är starkare än på länge.
De nedmonterar, privatiserar, splittrar och säljer ut.
Och de gör det med ett självförtroende som bara finns när motståndet har blivit trött,
splittrat eller fegt.
Vi har en chans att vända det.
Men bara om vi vågar.
Och bara om vi i arbetarrörelsen, i facken, i partiet, i vardagen slutar vänta på att
någon annan ska ta initiativet.
Det är nu eller aldrig.
Och då räcker det inte med att bara vara emot. Vi måste stå för något mer.
Vi måste våga ta plats. Våga leda. Våga vinna.

Ett land i förfall, en regering utan kompass
Vi ser det överallt omkring oss:
I arbetslösheten som biter sig fast nästan 10 procent, högst i Norden
I byggkranarna som står stilla
I en vård som går på knäna, medan vinsterna i bemanningsbolagen slår rekord
I en energidebatt som är fast i 70-talet medan världen springer in i 2030
I att Sverige är ett av få länder utan egen civil och militär satellitkapacitet
Och samtidigt:
En regering som hellre skickar pressmeddelanden om visitationszoner än investerar i
något som bygger framtid
Ett politiskt landskap där retoriken blivit hårdare, men besluten tommare
Ett etablissemang som är mer rädda för systemkritik än för sönderfallet i sig
Det är en självförvållad förlamning.
Och i dess spår växer apati. Misstro. Hat.

Vi har sett det förut i historien. Och vi vet hur farligt det är.
Men vad som är ännu farligare är att det ännu inte möts av ett verkligt alternativ.

Arbetarrörelsen – vårt minne, vår skuld, vår möjlighet
Jag kommer från arbetarrörelsen, inte som ett partibokskoncept utan som levd
verklighet.
För mig är det inte en identitet, det är ett arv. Ett ansvar.
Jag kommer från ett köksbord där klass inte var en teori, utan en livslinje.
Där det som saknades var mer närvarande än det som fanns.
Där lönekuvertet ibland var en källa till skam men också till kamp.
Min mamma var ett av elva syskon. Hon började arbeta i tidiga tonåren. Inte för att
hon ville utan för att hon måste.
Hon drömde om studier, men fick ta skift.
Hon flyttade till Karlshamn och tog jobb på ABU Garcia.
Där upptäckte hon snart att hon som kvinna hade lägre lön än sina manliga kollegor.
Så hon organiserade sig. Tog strid. Krävde likalön.
Och fick motstånd inte bara uppifrån, utan från männen på golvet.
Men hon gav sig inte.
Det var så min bild av arbetarrörelsen formades:
Inte av möten och mössor.
Utan av att rättvisa ofta börjar i det som känns orätt och att förändring kräver att man
vågar bli obekväm.
Vi har ärvt mycket från det som byggdes före oss.
Men vi har också ärvt en skuld för hur mycket vi har tillåtit att raseras.
Och den skulden faller inte bara på högern. Den faller också på oss.
På oss som väntat. Tigit. Låtit andra ta tolkningsföreträdet.
Vi har låtit debatten om rättvisa ersättas med moraliserande.
Vi har låtit kampen om makt ersättas av poserande i opposition.
Vi har låtit klassens kropp försvinna ur rörelsens ansikte.
Och vi har tillåtit en intern kultur att växa fram som hellre förlorar än kompromissar.
Som hellre ser ännu en högerregering än att vi själva tar ansvar för landet.
Det är inte partiledningens hållning tvärtom, den har visat att den förstår att verklig
förändring kräver styrka och inflytande. Men runtom i vår rörelse finns röster som
aktivt motarbetar det ledarskapet.
Som sprider misstänksamhet i våra starkaste väljarbaser. Som hellre vinner en
diskussion på ett möte än en seger i riksdagen.
Som säger att vi inte ska sitta i regering, oavsett vad vi kan åstadkomma.

Som säger att vi gör mer nytta i opposition samtidigt som de som sliter i välfärden
frågar sig när någon faktiskt ska förbättra deras villkor.
Men vad säger vi då till dem som slits ut i vården? Till den som inte har råd att laga
tänderna? Till barnet som går till skolan hungrig? Att vi avstod möjligheten att
förändra för att det inte kändes rätt?
Det duger inte. Att vilja förändra utan att vilja makt är att svika.
Och det gäller också i vår internationella solidaritet.
I generationer har vänstern stått upp för dem som sparkas på av världens mäktiga.
Idag heter den kampen Palestina. Det är vår tids Vietnamrörelse. Vår moraliska
kompass.
Men vi ska vara ärliga: det räcker inte med att bära en pin. Det räcker inte med att
twittra vrede.
Vill vi förändra Sveriges hållning då måste vi själva ha makt.
Endast en vänsterlutande regering kan bryta med den israeliska
ockupationspolitiken, kräva vapenembargo, driva sanktioner i EU, erkänna Palestina
på allvar och återupprätta Sveriges rykte som ett land för folkrätt och mänsklighet.
Det är inte bara möjligt det är nödvändigt.

Klassens nya ansikte – och vår plikt att tala till hela folket
Klass ser inte likadan ut idag som den gjorde när jag växte upp men orättvisan är
densamma.
Dagens arbetarklass står i hemtjänsten, bakom kassan, vid en truck i ett
logistikcenter. Den städar, lagar, bygger, levererar. Den kommer från Rosengård,
Eslöv, Skurup. Från Syrien, Bosnien, Chile, Dalarna.
Det är inte bara vita män i blåställ längre och det har det aldrig bara varit.
Vi måste förstå det fullt ut, inte bara på papperet. Det duger inte med symbolisk
representation vi måste tala till den verklighet människor lever i.
Inte genom floskler eller moralisk fernissa, utan genom konkreta löften, genom att
visa: vi ser er, vi är er, vi slåss för samma sak.
För en arbetarrörelse som inte förmår tala till hela sin klass, är inte längre en rörelse.
Då blir den ett minne. Eller en klubb för likasinnade. Och det har vi inte råd med.
Vår uppgift är att väcka framtidstro, inte skuldkänslor.
Vår roll är att organisera, inte recensera.
Vi ska inte be om ursäkt för att vi vill vinna. Men det är inte en viss sorts människor
som ska leda det är viljan att förändra, modet att stå kvar när det blåser, och
förmågan att tala till hela klassen som ska visa vägen. Vi ska be om förtroendet att
leda och visa att vi menar det.

Ett val, en möjlighet och en skyldighet att inte tveka
2026 är inte bara ett valår. Det är ett vägskäl. Ett sånt som kommer att stå i
historieböckerna där någon längre fram kommer fråga: vad gjorde ni då? När allt stod
och vägde.
Vi har en chans att förändra riktningen. Att bygga ett samhälle som inte längre styrs
av rädslor, marknadslogik och splittring. Men det kräver att vi inte bara hoppas utan
handlar. Inte bara tycker utan organiserar.
Det kommer inte ske automatiskt. Och det kommer inte ske om vi fortsätter tassa runt
de stora frågorna. Vi måste våga tala klarspråk. Om klass. Om makt. Om framtid.
Vi måste tala till fler än våra egna. Få människor att känna att det är deras sak vi
driver inte vår interna balans. Att vi har en plan, en riktning och ryggrad.
Och vi måste visa att vi menar allvar. Inte genom perfektion. Inte genom att alltid
säga det rätta. Utan genom att finnas där. I bostadsområden, på arbetsplatser, på
möten där ingen tidigare lyssnat.
Det här är inte en tid för tvekan. Inte en tid för att vänta på bättre opinionssiffror,
större kongresser eller skarpare slogans.
Det här är en tid för att gå före.
Och vi ska gå tillsammans.
Jag vet var jag står.
Och jag vet vilka jag står med.

Morgan Svensson
byggnadsarbetare och medlem i Vänsterpartiet