Marknaden har misslyckats – barn i samhällsvård betalar priset

Varje år placeras tusentals barn i Sverige i familjehem, jourhem eller på institution. Det är aldrig ett lättvindigt beslut. När ett barn behöver placeras har situationen ofta nått en punkt där behovet av skydd, trygghet och vård är akut, och då måste samhället kliva fram som starkast och ta ett tydligt ansvar för barnets framtid. Tyvärr fungerar systemet i dag alltför ofta tvärtom.

Bristerna i placeringsvården är allvarliga, välkända och återkommande. Under lång tid har myndigheter, forskare, tillsynsorgan och inte minst barnen själva vittnat om samma problem. I sin statliga utredning konstaterade regeringens särskilda utredare Carina Ohlsson att vården av placerade barn brister på många områden och att det ibland närmast blir ett lotteri om ett barn faktiskt får en bra samhällsvård.

I sin statliga utredning konstaterade regeringens särskilda utredare Carina Ohlsson att vården av placerade barn brister på många områden och att det ibland närmast blir ett lotteri om ett barn faktiskt får en bra samhällsvård.

En viktig förklaring är hur systemet har förändrats under de senaste decennierna. Placeringsvården har i allt högre grad organiserats enligt en marknadslogik där platser köps och säljs och där barn placeras där det råkar finnas lediga platser, snarare än där förutsättningarna för en stabil och trygg vardag är bäst. I praktiken innebär detta att barn ibland flyttas runt över hela landet, långt bort från sin skola, sina vänner och de relationer som kan vara avgörande skyddsfaktorer i deras liv.

För barn som redan har upplevt svåra trauman är stabilitet och kontinuitet helt avgörande. Ändå ser vi alltför ofta sammanbrott i placeringar, upprepade omplaceringar och avbruten skolgång. Barn som redan har haft det svårt riskerar därmed att fara ännu mer illa.

Samtidigt ställer systemet orimliga krav på kommunernas socialtjänst. Socialförvaltningar förväntas granska fakturor, kontrollera kvalitet och följa upp behandlingar i en marknad där insynen ofta är begränsad. Det kan vara svårt att veta om den vård som köpts faktiskt ges och ännu svårare att följa upp vilken effekt den har, vilket i praktiken innebär att samhället har tappat kontrollen över en verksamhet som rör några av våra mest utsatta barn.

Socialförvaltningar förväntas granska fakturor, kontrollera kvalitet och följa upp behandlingar i en marknad där insynen ofta är begränsad.

När vård organiseras i ett marknadssystem uppstår dessutom ett grundläggande problem eftersom incitamenten riskerar att hamna fel. När verksamheter drivs med vinstintresse finns alltid en risk att ekonomiska drivkrafter påverkar vilka insatser som ges och hur länge de pågår.

I värsta fall öppnar systemet också dörren för oseriösa aktörer. Polisen har varnat för att kriminella nätverk tagit sig in i välfärdssektorn, inklusive HVB-verksamheter, vilket innebär att barn som samhället har tagit ansvar för att skydda riskerar att placeras i miljöer där oärliga eller rent kriminella krafter verkar. Det är fullständigt oacceptabelt.

Samtidigt är det viktigt att säga att det finns många engagerade familjehem, jourhem och institutioner som gör ett fantastiskt arbete och vars insatser är ovärderliga för många barn. Men ett system måste vara byggt för att fungera även när allt inte är perfekt.

I dag är systemet sårbart, splittrat och i delar trasigt. Ingen aktör har fullt ansvar för barnets faktiska livssituation och när något går fel kan varje del av systemet peka på någon annan. Så kan vi inte ha det.

Vi socialdemokrater menar därför att placeringsvården behöver reformeras i grunden. Familjehemsvården bör stärkas och bli den primära placeringsformen eftersom forskning visar att familjehem ofta ger bättre förutsättningar för stabilitet och långsiktiga relationer än institutionsvård.

Kraven på familjehem behöver därför tydliggöras, tillståndsprövas och följas upp nationellt. Ett nationellt register över familjehem bör inrättas hos Inspektionen för vård och omsorg, där grundutbildning och tydliga kvalitetskrav ska vara en självklarhet samtidigt som familjehemmen behöver bättre stöd, även på kvällar och helger.

Ett nationellt register över familjehem bör inrättas hos Inspektionen för vård och omsorg, där grundutbildning och tydliga kvalitetskrav ska vara en självklarhet samtidigt som familjehemmen behöver bättre stöd, även på kvällar och helger.

Institutionsvård ska användas när det verkligen behövs, och när den används måste den hålla hög kvalitet med rätt kompetens, tydligt ledarskap och stark tillsyn. Kraven på personalens utbildning och lämplighet behöver höjas och staten måste ta ett större ansvar för att rätt platser finns när barn behöver dem.

I grunden handlar detta om att skapa ett system där barnets rätt till god vård alltid står över marknadens logik och där ansvar, kvalitet och uppföljning är tydliga. Samhället måste ha kontroll över den vård vi ger våra mest utsatta barn.

När vi socialdemokrater vinner valet i Helsingborg kommer vi att driva på för just detta, både lokalt och nationellt. Barn som placeras i samhällsvård har redan upplevt mer otrygghet än de flesta, och då får inte samhället svika dem en gång till.

Välfärden är ingen marknad och barns trygghet är aldrig en vara.

My Rosell (S), gruppledare i socialnämnden i Helsingborg
Yasmine Bladelius (S), kommunalråd i Helsingborg