Anställ mig för guds skull!

Mina föräldrar har, som många andra, alltid sagt att utbildning är viktigt. När jag skulle börja gymnasiet ville jag gå teater, men mina föräldrar menade att natur var bättre – för att inte stänga några dörrar. Jag genomled både Matte 3c och Kemi 1 innan jag ställde mig på bromsen, valde natur-samhälle som inriktning i tvåan och bytte Matte 4c mot Psykologi 1. Rädda sig den som kan!

De har sedan dess tänkt om, och i spåren av min misär fick min yngsta lillebror välja just teaterinriktning när det var hans tur att börja gymnasiet – varsågod. 

Men dörrarna var trots samhällsinriktningen öppna! Jag kunde välja ganska fritt bland universitetsutbildningar med mina helt-okej-betyg. Redan från början var jag säker på något samhällsvetenskapligt, och hittade slutligen kandidatprogrammet i mänskliga rättigheter. 

När jag tog examen visste jag att jag ville jobba med de frågor som jag pluggat under utbildningen i mänskliga rättigheter, men jag ville inte bara sitta på ett kontor och skriva rapporter. Jag vill träffa människor på riktigt, och helst också vara lite kreativ. Så jag sökte en ny utbildning, med ännu bättre förutsättningar på arbetsmarknaden (sarkasm). Jag blev journalist.

Jobbsökandet skulle såklart bli en utmaning, men jag förväntade mig inte att det skulle vara omöjligt för mig att hitta en praktikplats. Inte heller att jag inte skulle kunna hitta ett jobb inom serviceindustrin medan jag letade efter stabil anställning. 

Jag har pluggat i 5 år, skaffat studieskulder om nästan en halv miljon kronor, varit aktiv i studentlivet och jobbar deltid när jag haft möjlighet. Hur är jag trots detta Malmös minst anställningsbara person? Det har gått över ett halvår sedan examen och jag har varit på en enda intervju – med en AI-assistent. 

Det har gått över ett halvår sedan examen och jag har varit på en enda intervju – med en AI-assistent. 

Det är både tryggt och skrämmande att jag definitivt inte är ensam. Jag har många otroligt kompetenta vänner och bekanta som inte hittar jobb inom området de är utbildade inom. 

Vi lyssnade på våra föräldrar och det vuxna samhället. Vi jagade betyg på gymnasiet, gick universitetetsutbildningar, tog på oss studieskulder i utbyte mot trygghet, och vi blev grundlurade. 

Det finns inga jobb som väntar på oss.

Svenska politiker vill dra in allt fler bidrag för att uppmuntra svenskar till att jobba. Helt onödigt, eftersom vi alla redan vill jobba – att säga annat är fiktion. Jag vill jobba, tonåringar som kom till Sverige som barn och just tagit studenten vill jobba, svenskar som inte haft tillgång till högre utbildning vill jobba. Det är bara människor med fast anställning som tror att vi som är arbetslösa inte vill ha detsamma.

Jag vill jobba, tonåringar som kom till Sverige som barn och just tagit studenten vill jobba, svenskar som inte haft tillgång till högre utbildning vill jobba. Det är bara människor med fast anställning som tror att vi som är arbetslösa inte vill ha detsamma.

De som jobbar vill nämligen bara ha semester, men de glömmer att arbetslöshet inte är semester. Det är ett handlöst fall i slow motion, utan vetskap om eller när du kommer att slå i marken, eller fångas upp av kapitalets utsträckta arm. 

Hanna Williams
arbetssökande människorättsvetare och journalist