Regeringen har föreslagit en tillfällig sänkning av matmomsen. Det kan tyckas var en klok åtgärd: hushållens ekonomi har pressats hårt när matpriserna skjutit i höjden och lägre priser känns givetvis välkomna.

Men om man vill analysera reformens konsekvenser måste frågan ställas om detta är det
bästa sättet att använda 20 miljarder kronor årligen för att stötta hushållen.

Att fattiga hushåll får bättre ekonomi när matpriser sjunker är självklart. Problemet är att
momssänkningen är extremt dyr och går mer till rika hushåll. Det beror på att rika konsumerar mer mat, och dessutom dyrare varor: oxfilé, färsk fisk och exklusiva juicer i stället för fläskfärs, fiskpinnar och fruktnektar. Därför kommer ”besparingen” – i termer av sänkt moms – främst gå till dem som redan har det bäst ställt.

Riksrevisionen har beräknat att de 10 procent rikaste hushållen får mer än
dubbelt så stor besparing som de 10 procent fattigaste.

Alternativet är riktade stöd. En höjning av barnbidraget hade förbättrat ekonomin lika mycket för samtliga barnfamiljer. Givetvis gynnar det även rika barnfamiljer, men mer pengar hade inte gått till rika än fattiga. Man får därför en betydligt bättre träffsäkerhet med ett barnbidrag än med en sänkt matmoms.

Enligt riksrevisionen ger momssänkningen på 20 miljarder en barnfamilj en årlig besparing på cirka 3 000 kronor. För samma summa kan barnbidraget höjas med 800 kronor per månad och barn. En tvåbarnsfamilj skulle alltså få 19 200 kronor mer per år, vilket är över 16 000 kronor mer än av momssänkningen.

En mycket stor inkomstförbättring som tydligt visar hur mycket bättre ett riktat
stöd är jämfört med en allmän subvention.

Ett vanligt motargument är att kostnadskrisen också slagit hårt mot andra grupper, till exempel pensionärer med låga inkomster. Men om syftet är att stötta pensionärer bör åtgärder riktas dit – men gruppen med allra störst behov är ensamstående föräldrar, ofta kvinnor, som har de lägsta inkomsterna.

Därtill är det osäkert om priserna ens sjunker i den utsträckning regeringen hoppas. När matmomsen sänktes 1996 föll priserna, men detta sammanföll med EU-medlemskapet som i sig pressade priser genom ökad konkurrens.

Andra erfarenheter från både Sverige och Finland visar att momsjusteringar inte fullt ut slår igenom i priserna. I Finland avtog effekten snabbt, och i Sverige motsvarade
prissänkningen på restauranger bara hälften av momssänkningen.

Med en tillfällig sänkning riskerar dessutom effekten att bli negativ på längre sikt: när momsen åter höjs (januari 2028) kommer handeln sannolikt att vara snabbare med att justera priserna uppåt än man var med att sänka dem från början.

Resultatet kan bli att livsmedelspriserna hamnar högre än de hade gjort utan reformen.

Momssänkningen har även fler syften. Den är tänkt att stimulera ekonomin och motverka den utdragna lågkonjunkturen Sverige befinner sig i. Men stimulans behövs nu, inte först i april 2026 när reformen träder i kraft.

Dessutom är det en ineffektiv stimulans för att den främst tillfaller höginkomsttagare. När
höginkomsttagare får högre inkomster (eller här mindre kostnader) använder de en del av förbättringen i sparande.

Detta till skillnad från låginkomsttagare som tenderar att omsätta hela förbättringen i konsumtion: En konsumtion som smörjer hela ekonomin, minskar arbetslösheten och ökar Sveriges välstånd generellt.

Sammanfattningsvis är en sänkt matmoms en dyr, ineffektiv och orättvis åtgärd. Den riskerar att driva upp priserna på sikt och träder i kraft för sent för att fungera som konjunkturpolitik.

Att Moderaterna, som tidigare motsatt sig reformen, nu driver igenom den visar att det inte handlar om ansvarsfull ekonomisk politik utan om ett rejält stycke valfläsk.

Martin Nordin
analysskribent