När fotbollens själ säljs bit för bit

Det finns kvällar då svensk fotboll känns som något större än ett spel. En upplyst konstgräsplan i novembermörkret. Barn som springer efter en boll medan frosten lägger sig över sidlinjerna. Ett fullsatt landslagstifo där tusentals röster bär samma dröm genom natten.

Fotbollen har alltid handlat om mer än resultat. Om gemenskap. Om rättvisa spelregler. Om tanken att planen är en plats där människor möts som jämlikar.

Just därför gör det ont att se vad Fifa har blivit.

Organisationen som säger sig förvalta världsfotbollens värden – Fifa, det internationella förbund som styr över VM och världsfotbollen – har under lång tid vandrat i en annan riktning. Som en flod som sakta ändrar lopp har den fört sporten bort från sina rötter och närmare maktens palats. VM har blivit en handelsvara där pengar väger tyngre än principer och där auktoritära regimer erbjuds världens starkaste skyltfönster.

Mönstret har varit tydligt länge. Ryssland fick arrangera VM 2018 trots annekteringen av Krim och ett allt hårdare förtryck av oppositionen. Qatar fick VM 2022 samtidigt som rapporterna om migrantarbetarnas villkor väckte avsky världen över. Nu väntar Saudiarabien 2034, ett land där kritiska röster fortfarande riskerar hårda straff och där grundläggande friheter är starkt begränsade.

Tre olika länder. Tre olika berättelser. Men samma logik.

Fotbollen används för att putsa fasader. Arenornas ljus blir starkare än skuggorna bakom dem. Jublet från läktarna överröstar berättelserna om dem som fängslats, tystats eller glömts bort.

Fifa talar gärna om att fotboll och politik ska hållas åtskilda. Men det är Fifa självt som gjort fotbollen till ett politiskt verktyg. Inte för demokrati eller mänskliga rättigheter, utan för dem som vill använda sporten för att köpa legitimitet.

Fifa talar gärna om att fotboll och politik ska hållas åtskilda. Men det är Fifa självt som gjort fotbollen till ett politiskt verktyg. Inte för demokrati eller mänskliga rättigheter, utan för dem som vill använda sporten för att köpa legitimitet.

Kanske syns hyckleriet tydligast i USA inför VM 2026.

När värdskapet tilldelades USA, Kanada och Mexiko försäkrade Gianni Infantino, mannen som efter korruptionsskandalerna kring Fifas tidigare ledning valdes till president 2016 med löften om reformer och ökad öppenhet, att alla som kvalificerade sig skulle kunna delta. Det var en princip Fifa tidigare försvarat med stor kraft. Länder som inte kunde garantera inresa för alla deltagare hade fått se mästerskap flyttas eller värdskap dras tillbaka.

Men principer verkar väga lätt när de möter makt.

Omar Artan skulle bli Somalias första VM-domare. För många somalier var det mer än en personlig framgång. Det var en dörr som öppnades mot världen. Ett bevis på att även den som kommer från ett land som sällan förknippas med framgångssagor kan nå hela vägen till fotbollens största scen.

Sedan stoppades han på flygplatsen i Miami och skickades tillbaka

Fifa protesterade inte. Infantino höjde inte rösten. Organisationen som brukar tala om inkludering valde tystnaden.

Det är den tystnaden som säger mest.

Under många år har Fifa byggt sitt varumärke kring budskap om respekt, mångfald och gemenskap. Men värderingar avslöjas inte av kampanjer. De avslöjas när de prövas. Om reglerna gäller i Indonesien borde de också gälla i USA. Om principerna är universella kan de inte ändras beroende på vem som sitter vid makten.

I Sverige minns många hur hela landslaget slöt upp bakom Jimmy Durmaz efter de rasistiska angreppen under VM 2018. Budskapet var enkelt och självklart: Vi är Sverige. Fotbollen skulle stå på anständighetens sida.

Men när människor stängs ute av världens mäktigaste stater blir det märkligt stilla. Då fortsätter förberedelserna inför nästa avspark som om ingenting hänt. Då väljer fotbollens ledare att titta åt ett annat håll.

Problemet med Fifa är därför inte bara korruption, mutanklagelser eller tvivelaktiga värdskap. Problemet är att organisationen steg för steg har förvandlat sina värderingar till marknadsföring. Orden finns kvar. Broschyrerna finns kvar. Kampanjerna finns kvar.

Problemet med Fifa är därför inte bara korruption, mutanklagelser eller tvivelaktiga värdskap. Problemet är att organisationen steg för steg har förvandlat sina värderingar till marknadsföring.

Men när principerna prövas mot pengar, prestige och politisk makt väljer Fifa nästan alltid samma väg.

Fotbollens själ försvinner inte på en dag. Den säljs bit för bit.

Som en strand som långsamt äts upp av havet märks förändringen knappt från dag till dag. Men när man efter några år ser tillbaka är landskapet inte längre detsamma. Det som en gång var en folkrörelse riskerar att bli ett varumärke. Det som en gång tillhörde supportrarna riskerar att tillhöra dem som har råd att köpa den största scenen.

Och kanske är det där den verkliga frågan finns för svensk fotboll och för oss som älskar spelet.

Inte hur många VM Fifa kan sälja.

Utan hur mycket av fotbollens själ som finns kvar när försäljningen är över.

Jan Svärd
författare och ordförande i MalmöReformisterna