Man kan delvis förstå frustrationen, samhället bekostar ju programmen. Frånvaro kan ju tolkas som arrogans eller ovilja. Men det kan lika väl vara så att insatsen inte passar, inte ger något alls eller helt enkelt röra sig om förhinder av privata skäl.

Det struntar arbetsmarknadsminister Johan Britz i. För arbetslösa finns nämligen varken fri vilja eller särskilt ömmande skäl. Den som inte gör exakt det som åläggs den ska straffas.

Och det är klart att det kan kännas bra som politiker att man gör något. Arbetslösheten är ju faktiskt ett enormt problem för Sverige som land och, inte minst, för alla de personer som går utan jobb.

Men vår regering verkar inte dela den problembilden. Tidö-regeringen har under sina snart fyra år vid makten vägrat försöka mota problemet med politik. Eller i alla fall politik som på riktigt ger någon effekt.

För trots att både oberoende experter och empiri talar emot sänkta arbetsgivar­avgifter för unga är väljer regeringen att införa det igen från april i år. Och bidragstaket, som i mångt och mycket även det har paketerats som en arbetsmarknadsåtgärd skapar mest ekonomisk utsatthet.

En anledning till att den aktiva arbetsmarknadspolitiken uteblir är att den faktiskt kostar. Det kostar att utbilda och att matcha folk med jobb. Det kostar att investera i infrastruktur, bostäder och att förbereda mark för att möjliggöra företagsetableringar. Det kostar att sätta ihop och erbjuda flyttpaket för att flytta dit jobb faktiskt finns.

Desto billigare är det att straffa och skamma. Kommentarer om att anstränga sig, att skärpa sig och att det är fett att vara arbetslös belastar inte någon statsbudget. För att inte tala om hur billigt det är (i alla fall på kort sikt) att försämra a-kassan.

Ansvaret för att människor arbetar har med sittande regering systematiskt förflyttats från politiker med makt till de människor som saknar arbete. Det är ju betydligt enklare att vara ansvarig för arbetsmarknadens haveri om de drabbade hatar sig själva mer än systemet.

Regeringen underskattar dock sprängstoffet i frågan. Många gör alla rätt, kämpar och trugar på med utbildningar, cv-träffar och möten med jobbcoacher. Ändå går jobben de söker till andra.

Och från att ha rört sig om så kallat lågkvalificerad arbetskraft och invandrare är det nu helt nya grupper som drabbas. 

Människor med årtionden lång erfarenhet på arbetsmarknaden, personer med både erfarenhet och utbildning. På det går en fjärdedel av alla som tar examen från högskola och universitet ut i arbetslöshet. Det skapar frustration, för att uttrycka sig milt.

Det märks på både mikro- och makronivå. Sveriges ekonomi drabbas hårt av att investeringar och skatteintäkter uteblir. Men det rubbar så klart maktbalansen.

Den som känner sig pressad socialt och ekonomiskt kommer ju gå med på sämre villkor, lägre lön. Vem kan ifrågasätta jobbet utan kollektivavtal när a-kassedagarna är slut men räkningarna fortsätter komma?

Och där har vi ju grundproblemet. Den nya ordningens kuvade arbetskraft är målet. Då får vi icke-politik därefter.

Karina Cubilla, ledarkrönikör
karina.cubilla@skanesfolkblad.se