Vi ser en successiv förskjutning från ett samhälle präglat av medborgerligt ansvar till ett system med ökad styrning, övervakning och villkorsbaserad välfärd. Denna utveckling väcker frågor om välfärdsstatens legitimitet och långsiktiga funktionssätt.

Särskilt tydlig är expansionen av polisiär och digital övervakning, som påtagligt inkräktar på den personliga integriteten.

Även inom myndighetssverige har kontrollambitionerna förstärkts, bland annat genom ett mer omfattande informationsutbyte mellan myndigheter samt skärpta granskningar och sanktioner inom socialförsäkringssystemen.

Åtgärderna kan var för sig motiveras av ambitionen att motverka bidragsmissbruk och kriminalitet. Samtidigt innebär deras samlade verkan en risk för att samhällsutvecklingen rör sig mot ett kontrollsamhälle, vilket kan ha effekter på den allmänna tilliten, inte minst för förtroendet för offentliga institutioner.

Men legitimiteten påverkas inte enbart av graden av fusk. Även en bristfällig eller oproportionerlig myndighetsutövning kan ha motsvarande effekter.

Skånes Folkblad har skrivit om Försäkringskassans skärpta återkravspolicy. De hårdare kontrollerna har lett till att större belopp krävs tillbaka − men också till att betydligt fler ärenden överlämnas till Kronofogden.

Sedan 2022 skickas skulder till Försäkringskassan vidare till Kronofogden redan två månader efter förfallodatum, utan att myndigheten först ansöker om betalningsföreläggande eller för talan i allmän domstol. Följden har blivit en kraftig ökning av antalet personer som hamnar hos Kronofogden för skulder till Försäkringskassan − från omkring 2 000 till cirka 13 000 per år.

Varför kan denna utveckling vara problematisk? Ofta framhålls att fusk urholkar tilliten i samhället. Ett ökat missbruk av välfärdssystemen riskerar att minska medborgarnas vilja att bidra och betala skatt, eftersom systemens legitimitet försvagas när de upplevs som utnyttjade. Men legitimiteten påverkas inte enbart av graden av fusk. Även en bristfällig eller oproportionerlig myndighetsutövning kan ha motsvarande effekter.

Administrativ rättvisa handlar om i vilken utsträckning välfärdssystemet upplevs som rättvist och träffsäkert − att resurser når dem som faktiskt är i behov.

Tilliten i samhället beror på det sociala kapitalet − ett kapital som kan byggas upp men också förbrukas, precis som annat kapital. När Försäkringskassan intensifierar sin kontrollverksamhet i syfte att motverka missbruk kan detta därför både stärka och försvaga det sociala kapitalet.

Utfallet beror i hög grad på hur åtgärderna uppfattas: om kontrollerna framstår som proportionerliga, rättssäkra och legitima, eller om de präglas av godtycke och en hög grad av felbedömningar.

När kontrollnivån ökar försvagas ofta samarbetet mellan handläggare och sökande, samtidigt som incitamenten att undanhålla information växer.

Administrativ rättvisa handlar om i vilken utsträckning välfärdssystemet upplevs som rättvist och träffsäkert − att resurser når dem som faktiskt är i behov. Detta förutsätter både korrekt myndighetsutövning och ärlig informationsgivning från den sökande.

I praktiken präglas dock systemet av komplexa regelverk som kräver tolkning, vilket skapar utrymme för osäkerhet, missförstånd och felbedömningar på båda sidor. När kontrollnivån ökar försvagas ofta samarbetet mellan handläggare och sökande, samtidigt som incitamenten att undanhålla information växer. I värsta fall kan detta ge upphov till en negativ spiral där minskad tillit bidrar till ökat fusk snarare än minskat.

För Försäkringskassan innebär detta en balansgång. Myndigheten har redan fått allvarlig kritik för brister i kontrollutredningar, bland annat avseende dokumentation, oanmälda hembesök och omfattande informationsinhämtning.

I oktober 2024 konstaterade riksdagens ombudsmän (JO) att dessa brister vittnar om otillräcklig noggrannhet och bristande hänsyn till den enskildes integritet.

Det krävs balans i myndighetsutövningen. Dagens utveckling riskerar medföra att kontrollapparaten i sig blir en källa till misstro. 

Jämfört med många andra offentliga institutioner är denna utveckling särskilt problematisk för Försäkringskassan, som redan placerar sig i botten när förtroendet för myndigheter mäts.

Endast 31 procent uppger att de har förtroende för Försäkringskassan. Samtidigt visar undersökningar att tilliten − som i genomsnitt är relativt stabil i befolkningen − har minskat bland arbetslösa samt personer med sjukpenning eller sjukersättning. 

Det är rimligt att utgå från att det förekommer missbruk i välfärdssystemen och att detta måste motverkas för att systemens legitimitet ska bestå. Men kontrollen är inte neutral i sina effekter. Det krävs balans i myndighetsutövningen. Dagens utveckling riskerar medföra att kontrollapparaten i sig blir en källa till misstro. 

Välfärdsstaten är beroende av tillit − men dess sätt att fungera kan också förbruka den.

Martin Nordin
analysskribent