Regeringen kastar ut sedlar från sin politiska drönare

Det började som en viskning i maktens korridorer. Sedan blev det ett pressmeddelande från en blåsig bussdepå. Och plötsligt stod hela Tidögänget där med grillförklädet på, sleven i högsta hugg och valfläsket fräsande över öppen eld.

Halva priset på månadskort på buss och tåg? Javisst. Kanske en liten dieselrabatt till efterrätt också. Och varför inte kasta in några flygbiljetter till halva priset, så att väljarna kan fly undan verkligheten medan regeringen räknar opinionssiffror?

Det är nästan rörande.

För det som pågår nu är inte ekonomisk politik. Det är inte ens krishantering. Det är en statligt finansierad kontaktannons där regeringen står lutad mot ett bussgarage och viskar till väljarna: ”Tyck om oss lite till så får du billigare pendling.”

Det är en statligt finansierad kontaktannons där regeringen står lutad mot ett bussgarage och viskar till väljarna: ”Tyck om oss lite till så får du billigare pendling.”

Ulf Kristersson försöker förstås spela förnärmad när ordet valfläsk nämns. Man ser honom framför sig, lätt kränkt, som en direktör som ertappats med handen i representationskassan och svarar: ”Det här är faktiskt en investering i framtiden.”

Men alla vet vad det handlar om.

Det började med elstödet – dessa magiska pengar som plötsligt damp ner på konton som om staten blivit en bingovärd på finlandsfärja. Sedan kom billigare bensin och diesel, sänkt matmoms och flygsubventioner. Och nu kollektivtrafiken – som ska gälla under valet. Regeringen kastar ut sedlar från sin politiska drönare och hoppas att väljarna inte ska märka att det är deras egna pengar som regnar ner.

Det mest komiska är förstås hyckleriet.

I Skåne har Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna länge förklarat att billiga kollektivtrafikbiljetter är ansvarslös populism. När Socialdemokraterna ville ha billigare månadskort, som ska gälla från 1 januari 2027 och framåt, talade de borgerliga regionråden högtidligt om att stödet ”inte riktas mot dem med störst behov”. Man måste ju tänka på skattebetalarnas pengar, förklarade de med gravallvarliga miner och bekymrade pannveck.

Två månader senare kommer samma politiska gäng springande från Stockholm med en säck statsbidrag och en liknande idé. Då hette det plötsligt ”att hjälpa svenska folket genom en svår tid”.

Man måste nästan beundra fräckheten. Det är som att se någon fördöma grannens midsommarfylla för att sedan själv ramla ner i syrenhäcken med nubben i högsta hugg.

Och vilken märklig kris det sägs handla om. Hormuzkrisen! Det låter nästan poetiskt. Men kollektivtrafikens biljettpriser har inte drivits upp av oron i Mellanöstern. Det vet regeringen också. Det här är inte riktade stöd till utsatta hushåll. Det är breda gåvor till stora väljargrupper – människor som i många fall klarar sig alldeles utmärkt ändå.

Men Tidögänget har förstått något fundamentalt om vår tid: politik handlar inte längre om idéer. Den handlar om rabatter. Den som säljer billigast literpris på missnöje vinner.

Tidögänget har förstått något fundamentalt om vår tid: politik handlar inte längre om idéer. Den handlar om rabatter. Den som säljer billigast literpris på missnöje vinner.

Och medan vården går på knäna, kommunerna varslar personal och tågen fortfarande står stilla mellan Hässleholm och Lund så fort någon höstlöv vågar landa på rälsen, står regeringen där som en köpcentrumsvärd och delar ut kuponger.

Det sorgliga är kanske inte ens cynismen. Den är gammal och välkänd. Det sorgliga är hur liten politiken blivit. Förr talade man om visioner, samhällsbyggen, jämlikhet eller frihet. Nu mäter man framtiden i tillfälliga prissänkningar och kampanjutskick.

Sverige styrs som en Black Friday-rea.

Jan Svärd
ordförande i MalmöReformisterna