Samma gamla främlingsfientliga rikemanspolitik

Regeringen verkställer nu den tredje och sista delen i sin bidragsreform: kvalificering till välfärden för invandrare. Den som kommer till Sverige måste nu arbeta i ett par år eller tjäna mycket pengar för att få rätt till barnbidrag och sjukersättning.

Detta menar man ska bryta utanförskap och bidragsberoende. SD:s migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling var dock tydlig: det handlar om att få färre personer att komma till Sverige.

En ny ordning i svensk välfärd

Hela poängen med välfärdssystemen är att de är generella. Visst är det så att en del av dem bygger på att man arbetar, men basen: att man hjälper den som är i nöd, är en viktig grundbult.

Eller var, kanske man ska säga. Nu ska människor från andra länder stå utanför ett par år för att få åtnjuta ett liv i Sverige på lika villkor.

Det kan kanske låta rimligt på ett sätt. Men att människor skulle fly till Sverige för barnbidraget är i sig rätt långsökt.

Men det stora problemet är att man skapar ett A- och ett B-lag. Dessa människor kommer att behöva acceptera sämre arbetsvillkor och sämre löner. Utan inkomst bromsas deras möjligheter. Vem ska våga anmäla en chef då? Eller ens gå med i facket?

Förödande för svenska arbetsvillkor

Att människor som bor och arbetar i Sverige hamnar i en situation där de inte kan säga ifrån om de själva eller andra på arbetsplatsen behandlas dåligt är en farlig utveckling.

Samma sak gäller den lönedumpning som sker när människor desperat söker arbete. Då blir det helt plötsligt rimligt att köra taxi för en lön som inte räcker till det mest grundläggande. Eller att jobba på restaurang eller städa för löner långt under kollektivavtalsnivå.

Det är nästan imponerande hur mycket som raserats under kort tid. Denna ändring är ju den sista delen av den trestegsraket som kallats ”bidragsreformen”.

Politik för de rikaste

Tidöregeringen är trogen sin linje. Det är de svagaste i samhället som ska klämmas åt. Den som påpekar detta faktum avfärdas som alarmistisk galning men nu ser vi det svart på vitt.

Det är piska och skam för den som kämpar och indraget stöd till de personer som drabbas absolut hårdast.

Samtidigt måste man gång på gång påminna om de rejäla skattelättnader som samhällets allra rikaste belönats med.

Politik som ökar klyftorna

Näst på tur står med all sannolikhet lågavlönade och andra socioekonomiskt svaga grupper. Trots att de alltså påstår sig vilja bryta utanförskap pekar ju allt på att de bara jobbar sig vidare till nästa grupp – för att gynna de allra rikaste.

Och i stället för att ta ansvar för sin politik och människosyn försöker man dela upp samhället i vinnare och förlorare. Men se upp för denna materiella självidentifikation.

Det är bättre att kallas förlorare än att, som med Tidöpartiernas politik, bli det i praktiken.

Karina Cubilla, ledarkrönikör
karina.cubilla@skanesfolkblad.se