Klimatkrisen kräver hjältar – inte svikare

När jag slog mig ner för att njuta av årets Eurovision, med vindkraftverken i fjärran som snurrar och genererar ren el på Österlens slätter, tänkte jag tillbaka på 2015 när Måns Zelmerlöw sjöng att ”We are the heroes of our time”. Och det var vi på den tiden, åtminstone när det gällde klimatpolitik.

Löfvens regering var i full gång – och klimatpolitiken var ambitiös. Jag bodde i Bryssel på den tiden, och varumärket Sverige var synonymt på gatorna i EU-bubblan med att driva klimatpolitik och vara kompetenta förhandlare när det gäller Parisavtalet.

”När jag befinner mig i internationella klimatsammanhang nuförtiden får jag ofta frågan gällande Sverige: ’What the hell just happened?’”

När jag befinner mig i internationella klimatsammanhang nuförtiden får jag ofta frågan gällande Sverige: ”What the hell just happened?” (för att citera årets Eurovision-bidrag från mitt hemland, Storbritannien).

Tja, det sorgliga svaret är förstås att Socialdemokraterna förlorade valet. Och konsekvenserna för klimatet? En regering som fortsätter att få hård kritik från inhemska och internationella expertorgan, en utveckling där Sverige kommer att missa kommande svenska klimatmål, precis som de från EU, och en utsläppstrend som har gått från nedåt till ökande, på bara något år.

Sveriges image i världen har snabbt förvandlats från pionjärstatus till att vara en eftersläpare som försöker flytta ansvaret till andra när det gäller utsläppsminskningar.

År 2025 hamnar Sverige återigen i rubrikerna för klimatåtgärder, men av helt fel anledning. I de pågående diskussionerna om vilken ambitionsnivån bör vara för EU:s mål för 2040, är Sverige först i tur att driva på för ”flexibilitet”.

”Det skulle också återspegla ett tillvägagångssätt som ses som bottenskrapet av ambition när det gäller Parisavtalet.”

I synnerhet driver den sittande SD-regeringen nu på för att EU-målet ska inkludera så kallade ”internationella krediter“, vilket inte bara skulle öppna en Pandoras ask av nya politiska och byråkratiska frågor och förfaranden – utan det skulle också återspegla ett tillvägagångssätt som ses som bottenskrapet av ambition när det gäller Parisavtalet.

Så var är Socialdemokraterna i klimatfrågan? Nej, allvarligt talat, jag frågar dig läsare – eftersom jag ibland har svårt att se dem. Vi har ett antal fenomenalt begåvade klimatstjärnor i partiet, som skånska Heléne Fritzon, som gör ett otroligt arbete i miljöutskottet i Europaparlamentet.

Men inrikes ser jag öppet mål efter öppet mål från regeringen – ändå kliver ingen anfallare fram för att ta poängen. Var är den klimatvision som vårt parti en gång förkroppsligade?

”Tittar vi på Socialdemokraternas skuggbudget för miljön så ligger den alldeles för nära Tidöpartiernas otillräckliga budget.”

I energipolitiken har det varit tydligt (något jag naturligtvis uppskattar i elprisområde 4), men om vi tittar på Socialdemokraternas skuggbudget för miljön så ligger den alldeles för nära Tidöpartiernas otillräckliga budget.

Chockerande nog är Socialdemokraternas nuvarande skuggbudget fem gånger lägre än den senaste riktiga budgeten som Socialdemokraterna lade i regeringsställning. Jag förstår mycket väl att det finns många konkurrerande krav på våra kronor i dessa geopolitiskt utmanande tider – men när undersökning efter undersökning visar att den allmänna svenska befolkningen, och även fackföreningar, är för en rättvis omställning till ett mer grönt Sverige, kan jag inte förstå varför ribban är så låg för närvarande.

År 2015 var Sveriges vindkraftverk och solcellsparker avundade i hela Europa.
Socialdemokraterna förespråkade djärva mål. År 2025 är det dags att våga igen. Den skånska naturen – våra kuster, skogar och fält – förtjänar ett parti som ser klimatet som ett moraliskt uppdrag.

När vi socialdemokrater knackar dörr från Simrishamn till Helsingborg inför valet, låt oss euforiskt kunna lova konkreta förändringar: fullskalig förnybar energi, ambitiösa klimatmål och en grön investeringsplan värdig varumärket Sverige. För det är precis vad riktiga heroes of our time skulle göra.

Tomas Spragg Nilsson
socialdemokrat, Simrishamn