Jokkmokk sände ut en strimma ljus i det politiska mörkret

Allt började i Jokkmokk.

I ett uppmärksammat brev från kommunstyrelsens ordförande, Roland Boman, skriver han ”tack men nej tack” till att samarbeta med regeringen kring frivillig återvandring.

”Jokkmokk är VI, inte vi och dom. Jokkmokk är VI oavsett bakgrund, födelseland eller hudfärg”, står det i brevet som är adresserat till regeringens samordnare, Teresa Zetterblad.

Och sen har kommun efter kommun i landet följt Jokkmokks exempel. I skrivande stund är det över 40 kommuner som alla gett samma svar till regeringen: Tack men nej tack.

Skånska kommuner följer efter

I skrivande stund har två skånska kommuner, Malmö och Lund, följt efter Jokkmokk.

Intressant med just dessa kommuner är att de delvis är styrda av partier som också ingår i regeringen.

S, MP och L styr tillsammans i Malmö och i Lund styr S och M med stöd av KD och V.

Till Sydsvenskan säger Lunds vice ordförande i kommunstyrelsen, Rasmus Törnblom (M) följande om att de tackar nej till att samarbeta med regeringen.

– Vi försöker lösa riktiga problem i Lund och se till att Lund blir en bättre plats att leva och bo på.

En tydlig signal om att kommunerna inte tar regeringens politik på allvar. Inte ens de som representerar samma parti som de i regeringen.

Kommunerans motstånd har fått Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson, Ludvig Aspling, att gå i taket. Han hotar nu med att dra in statsstöd till de kommuner som inte vill samverka med regeringen i frågan om återvandring.

Hur det ska gå till är det nog inte riktigt någon som vet. Inte ens Asplund själv.

Återvandringsbidraget – en härdsmälta

Förslaget om frivillig återvandring är en politisk härdsmälta från början till slut.

Från och med den 1 januari 2026 höjer regeringen återvandringsbidraget från 10 000 kronor per vuxen till 350 000 kronor.

Regeringens egen utredare av förslaget, Joakim Ruist, fastslog förra sommaren att det är dumt från början till slut.

Ett ökat bidrag till 350 000 kronor skulle få ungefär 700 personer att bli intresserade av återvandring. Allt till en kostnad av 245 miljoner kronor.

Nog kan man använda 245 miljoner på ett bättre sätt än så.

Utöver det fastslog Ruist också följande:

”Det skulle kunna få konsekvenser som lägre arbetskraftsdeltagande och högre brottslighet, bland de grupper av invandrare som bidraget skulle riktas mot.”

Ett ökat återvandringsbidrag skulle alltså öka utanförskapet. Och kriminaliteten! Gick inte regeringen till val på att minska kriminaliteten?

Men är det något den här regeringen inte är rädda för så är det att gå emot experter och egna utredningar.

De tog Ruists utlåtande och utredning och skickade den rakt ner i papperskorgen. Här ska minsann återvandringsbidraget höjas till 350 000, oavsett om det fungerar eller inte.

Fötterna på jorden

Allt detta är också ett tecken på att politiken på riksnivå är väsensskild från den lokala.

När nästintill alla riksdagspartier tävlar om vem som kan ha stramast invandring eller låsa in flest barn verkar kommunpolitiker runtom i landet ha fötterna på jorden.

För de kämpar med andra problem. Framförallt de på glesbygden som sliter med att få ihop personal till äldrevården, upprätthålla samhällsservicen och öka skatteintäkterna.

Då behöver man varje kotte i kommunen.

I en tid när det politiska mörkret tätnar sände Roland Boman från Jokkmokk ut en strimma ljus att klamra sig fast vid.

Och kommun efter kommun följde efter.

Det finns faktiskt politiskt hopp därute.

Rasmus Hansson, ledarskribent
rasmus.hansson@skanesfolkblad.se