Gazaaktivisterna dras med en skadlig revolutionsromantik 

Mikael Mery Karlsson skriver i Skånes Folkblad (11/4) om Israels blockad och hur den enligt honom kontrollerar allt som kommit in och ut ur Gaza sedan 2007.

Det tål att tänkas på att Hamas, trots denna blockad, lyckats smuggla in tiotusentals raketer och så mycket vapen att de själva valde att initiera och fortsätta kriga mot en av världens starkaste militärmakter i hela två år. Man vill inte ens tänka på hur många fler oskyldiga israeler de hade dödat den 7 oktober 2023 om de innan dess haft möjlighet att ta in vapen utan dessa hinder.

Dessvärre tänker vissa av aktivisterna på konvojerna som Karlsson lovordar inte så. De efterfrågar istället ”global intifada” och att väpnad revolution är den bästa vägen framåt.

Detta innebär fler självmordsbombningar, fler massakrer mot israeliska kibbutzer och ytterligare eskalering av konflikten. Det är motsatsen till fred.

Aftonbladet och Expressen granskade förra året vilka som deltagit i och organiserat dessa konvojer. En av de som stod Greta Thunberg närmast, Thiago Avila, utgör urtypen för den form av vålds- och revolutionsromantik som är vanlig i denna rörelse. Han har sagt att han inspireras av Hizbollahs tidigare ledare Hassan Nasrallah. Avilas status i dessa kretsar gjorde att han var en av runt 100 influencers som bjöds in till Nasrallahs begravning (som han också deltog i).

Flera personer i styrgruppen bakom Greta Thunberg och flottiljen har därutöver hyllat och haft samröre med terrorgrupper som Hamas, PFLP och Islamiska Jihad. En av dem deltog i en aktion i Stockholm där de riktade dödshot mot Mahmoud Abbas.

Denna revolutionsromantik går hand i hand med målet för dessa konvojer. I vissa PR-insatser, som Karlssons debattartikel, vill man gärna beskriva ändamålet som humanitärt. Men i själva verket har denna rörelse, i vissa sammanhang, själva sagt att de inte alls vill konkurrera med det arbete som FN och diverse biståndsorganisationer utför.

Denna revolutionsromantik går hand i hand med målet för dessa konvojer.

Det ”enda målet” är att bryta blockaden. Att bryta blockaden är förstås en nödvändighet för att dessa terrorgrupper, ”frihetshjältar” i deras ögon, ska kunna beväpnas och utföra nya angrepp.

Den typen av smuggling har palestinska grupper, såväl under Arafats tidigare styre som Hamas, ägnat sig åt i decennier – ofta med Iran som förmedlare av alla dessa vapen. Tänk vad det palestinska samhället hade kunnat blomstra om inte alla dessa miljarder lagts på att bygga terrortunnlar och på att beväpna Hamas.

Vad gäller viljan att leverera basala förnödenheter så har konvojerna under årens lopp inte visat något som helst intresse i att deras förnödenheter hade kunnat transporteras in landvägen via lastbilar (vilket de erbjudits). De undanhåller också allt som oftast att Gaza gränsar även mot Egypten, en gräns som under alla dessa år alltså inte alls kontrollerats av Israel.

Revolutionsromantiken går också hand i hand med en, för deras skull, behövlig svartvit syn på konflikten. Karlsson skriver att Gazaborna är ”flyktingar som flytt undan Israels tidigare krig”. I själva verket har Hamas (och liknande grupperingar tidigare i historien) utfört den typen av krigshandlingar gång på gång, om än inte av sådan magnitud som de gjorde på en enda dag 2023. Detta undanhålls som regel i det antiisraeliska ”narrativet”.

Revolutionsromantiken går också hand i hand med en, för deras skull, behövlig svartvit syn på konflikten.

Karlsson pratar om att lösa grundproblemet i konflikten, och Hamas är förstås ett av dessa. Ändå yppar han inte ett ord om dem.

Visst ska Palestina befrias. Kriget har varit fruktansvärt. Men Palestina måste också befrias från Hamas – för israelernas skull såväl som för palestiniernas.

Kristofer Åberg
ordförande för Socialdemokratiska Israelvänner