Det finns inga genvägar för att få folk i arbete, Johan Britz

Regeringen har gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att få fler att flytta till arbete.

Det låter ju bra. Att hjälpa människor in på arbetsmarknaden är viktigt både för personen som inte arbetar och för samhället i stort. När vi ändå har en myndighet med ett så tydligt uppdrag (och namn; Arbetsförmedlingen) borde den ju ägna sig åt exakt detta.

Det har ju dock funkat så där. Kontor har stängts och färre personer har fått träffa någon på myndigheten. I stället har det i alltför många fall varit privata aktörer i form av jobbcoacher eller digitala avstämningar som erbjudits.

Går inte bra för Arbetsförmedlingen

Och resultatet, ja, det har varit därefter. De flesta får jobb via andra håll, inte minst egna kontakter. För dem som saknar sådana har det blivit extra svårt.

Trots att det råder konsensus kring Arbetsförmedlingens tillkortakommanden är det långt ifrån alla som visat arbetssökande tålamod. Tvärtom ökar pressen under sittande regering.

Trots att det råder konsensus kring Arbetsförmedlingens tillkortakommanden är det långt ifrån alla som visat arbetssökande tålamod. Tvärtom ökar pressen under sittande regering.

Å ena sidan skulle man kunna tolka det breddade uppdraget till Arbetsförmedlingen och pressen på arbetslösa som att man prioriterar att få ner arbetslösheten.

Halverad närvaro, fördubblade avstånd

Men ska man få resultat behöver man också satsa, något som arbetsmarknadsminister Johan Britz säger sig göra, men som absolut inte märks av för de som saknar arbete.

Det som däremot blir märkbart är skiftet i ton och hur regerande politiker lämpar över ansvaret på kommuner och på de arbetslösa.

Och som alltid så saknas balans i ansvarsfördelning. Ska regeringen någonsin adressera att Arbetsförmedlingen faktiskt saknas i flera kommuner där arbetslösheten är hög?

En kartläggning gjord av Unionen visar att många kommuner helt saknar statlig närvaro. ”Halverad närvaro och fördubblade avstånd” står det i rubriken, det säger allt.

Mer ansvar, inga extra pengar

Kommuner förväntas nu ta större ansvar för sina arbetslösa. De får inga extra pengar, men det stoppar inte denna regering från att lämpa över uppdrag, inte.

Något annat som saknas i samtalet är den mänskliga faktorn. För vissa ensamstående, äventyrslystna kan en flytt bli en spännande och lärorik resa, en väg till den frihet ett arbete faktiskt kan innebära.

Men många arbetslösa i dag har familjer, barn och ett helt liv där de bor. Att avkräva någon att flytta flera hundra mil bort är ingen liten sak. Andra skulle helt enkelt må skit av att ensam behöva börja om utan en endaste bekant eller koppling till platsen man kan tvingas flytta till.

Det handlar om människor

Var går egentligen gränsen? Ska man behöva flytta ifrån sin partner för ett arbete i en gruva? Ska en ensamstående förälder behöva säga upp sin varannan vecka-relation till sina ungar?

Var går egentligen gränsen? Ska man behöva flytta ifrån sin partner för ett arbete i en gruva? Ska en ensamstående förälder behöva säga upp sin varannan vecka-relation till sina ungar?

Med hänvisning till den stora flytten söderut många gjorde förr snackar Britz om hur det omvända måste ske. Det kan då vara läge att påminna honom om att man då fick stöd av staten. Varför inte gå fram med ett flyttbidrag? Delat ansvar, bättre resultat.

Ska man försöka snälltolka är det ju bra att regeringen över huvud taget pratar om massarbetslösheten.

Finns inga genvägar

Nu behöver det arbetsmarknadsdepartement som vilat sig i form sedan L tog över 2022 komma i gång på riktigt.

Sätt stopp för de där privata företagen som fakturerar för massa jobbcoaching utan vidare resultat. Se till att öka den statliga närvaron även på gles- och landsbygd där människor står långt ifrån samhället både socialt och fysiskt.

Nu behöver det arbetsmarknadsdepartement som vilat sig i form sedan L tog över 2022 komma i gång på riktigt.

Sist men inte minst: erbjud lite morot vid sidan av den där piskan som viner. Det går inte att straffa eller svälta ut människor till att arbeta.

Vägen framåt är och har alltid varit investeringar, bra utbildningar och praktiskt stöd. Och för den regering som är för slapp och snål för att erbjuda detta kan full sysselsättning omöjligt vara målet.

Karina Cubilla, ledarkrönikör
karina.cubilla@skanesfolkblad.se