Extrem utsatthet i ett bortglömt Skåne

Stockholmsvägen leder in till Perstorp. Vid tågstationen tornar en ättiksflaska i betong upp sig. Den påminner besökare om tillverkningsindustrin och fabriken som präglat byn. Längs vägen ligger hus. Flera av dem ser ut att vara övergivna. Det är de inte – istället är de bebodda av människor som lever på samhällets marginaler. 

– Barnfattigdomen är extrem här. Jag tror inte att folk förstår vidden av den. Jag chockades när jag kom hit. Byn liknar på många sätt städernas utsatta områden, säger Mikael Andersson, diakonassistent i Svenska kyrkan.  

Perstorp har i många år rankats som en av Sveriges fattigaste kommuner. Enligt Bostadsverkets statistik bor runt två tredjedelar av befolkningen i områden med socioekonomiska utmaningar. Det kan jämföras med Malmö där en tredjedel bor i liknande områden.  

– Vi toppar alla listorna man inte vill toppa, säger Mikael Andersson. 

Många av de mest utsatta i byn är ensamstående mammor. En av dessa är trebarnsmamman Jasmina, hon beskriver att hon har svårt att ställa mat på bordet.  

–  Jag har 20.000 i skuld hos den lokala affären. 

Hon är asylsökande sedan nio år tillbaka och lever på den lilla summa pengar hon får från Migrationsverket. Det rör sig om några tusenlappar i månaden för hela familjen. 

– Vi lever på vatten, bröd och soppa, mina barn kan aldrig få något extra. Jag har inte ens råd att köpa en biljett så min äldsta son kan åka till Kristianstad med sin flickvän.  

Våra ungdomar vågar inte ens drömma när det mest grundläggande saknas. Det strukturella måste förändras. Först kommer maten, sedan kan vi växa tillsammans.

Mikael Andersson

Hon visar upp ett papper. Hon har precis fått avslag på en ansökan om extra stöd från kommunen.  

– De borde avskaffa sig själva, de hjälper ingen, säger hon.  

Fyrabarnsmamman Emma bekräftar bilden av att asylsökande har det tufft i Perstorp.  

– Jag bodde granne med en asylsökande familj som var intryckta i en etta. Lägenheten var full med vägglöss och mögel. Familjen sov på madrasser på det trasiga golvet, säger Emma. 

Samtidigt betonar hon att problemen på inget vis är isolerade till de som är nya i landet. Enligt SCB är närmare tre fjärdedelar av Perstorps befolkning födda i Sverige. 

 – Det är inte bara asylsökande som har det svårt. Även svenskar har det tufft. Vi bodde tills alldeles nyligen i en lägenhet som var full av skadedjur och där taket var täckt av mögel. Min son har fått en odiagnostiserad lungsjukdom. 

Hon är i tidiga trettioårsåldern. Hennes yngsta barn sover i famnen. Hon och berättar att både hon och hennes grannar anmälde problemen men att inget hände. 

 – Vi kunde inte flytta eftersom vi har skulder. Ingen annan ville ha oss, säger hon.  

Enligt statistik från Kronofogden lever var femte barn i Perstorp med minst en förälder som har skulder eller en pågående skuldsanering. 

– Vi blir undanskuffade och svikna av samhället. Vi är bortglömda, säger hon  

Huset hon bodde i ägs av Kupolen – ett företag som på senaste tid uppmärksammats i media för att missköta sina lägenheter. I Perstorp är de inte ensamma om att försumma sitt ansvar. I det kommunala fastighetsbolaget Perstorps bostäder bor Arif Asi. Hans lägenhet är tydligt eftersatt. 

– Jag lever på 60 kronor om dagen, det ska räcka till medicin, resor och mat. Alla pengarna var slut redan för två veckor sedan, säger Arif Asi.  

Liksom Jasmina är han asylsökande. Han förklarar att han har en axelskada som gör att han behöver lägga pengar på sjukhusbesök och medicin.  

– Hade jag inte fått en matkasse av kyrkan hade jag inte haft någon mat. 

Bortsett från de matlådor han fått gapar kyl och frys tomt. Väggarna är fläckiga, tapeterna flagnar, sladdar hänger ut från köksfläkten och lägenheten saknar värme.  

Problemet känns igen i andra eftersatta områden. På en bänk, ett stenkast från Lindängen Centrum i Malmö, sitter Mina Sharifiyan. Hon är aktiv i nätverket Gatukraft som organiserar boenden i området. Framför henne reser sig ett gult höghus. Ur ett fönster på andra våningen sticker en kvinna ut huvudet.  

Samhället lämnar oss. Det samma gäller landsbygden. Vi har stor förståelse för dem. Våra problem liknar deras.

Mina Sharifiyan

– Vi har ingen värme här inne. Det har vi inte haft på tre vintrar, säger Lilian Isak som bott i Lindängen hela sitt liv. 

Ute på gården leker barn bland gungor och klätterställningar. En grupp kvinnor håller uppsikt. 

– Den här bänken är uppvärmd. Det gjorde folk vansinniga, säger Mina Sharifiyan. 

Lindängen är ett område med stora utmaningar. En tredjedel av invånarna beräknas leva med låg ekonomisk standard. En bit från den uppvärmda bänken, i ett rum på Motettens Folkets Hus, har en handfull fattigpensionärer samlats.  

– De har höjt min hyra och börjat ta betalt för varmvattnet. Välfärden har blivit utsåld, säger Hajnakka Fatah. 

Uttalandet får igång rummet. Flera av pensionärerna menar att pengarna bara räcker halva månaden.  

– De ska höja högkostnadsskyddet med tusen kronor. Man måste vara frisk för att ha råd, säger Bertil Nilsson. 

De andra nickar instämmande.  

– Vi kan inte ge något fint till barnbarnen men om man uppfostrat dem väl så förstår de. Även om de får en tia säger de tack, säger Irmeli Fohlman 

Samtalet avbryts av att dörren öppnas. Annas Mohammad, som jobbar på Folkets Hus, kommer in med ett stort fat wienerbröd.  

– Tydligen var fikabröden för torra för Trianon och Malmö Stad, säger han. 

I rummet intill har staden och fastighetsbolaget precis avslutat ett möte om utvecklingen i området. Mina Sharifiyan imponeras inte. 

– Det är mycket fina ord men det hjälper inte.  

Hon fortsätter: 

– Samhället lämnar oss. Det samma gäller landsbygden. Vi har stor förståelse för dem. Våra problem liknar deras, säger hon.  

I Sösdala, strax söder om Hässleholm, syns den utvecklingen. Det lilla samhället hade för inte så länge sedan tre banker och en fabrik som monterade möbler. Idag finns inte  bankerna kvar, kiosken har stängt och för två år sedan lade fabriken ned sin möbelmontering. 

– Tidigare fanns här saker, nu är det inte mycket kvar, säger Ulla som bott hela sitt liv i Sösdala. 

Byn har på senare tid tappat i mätningarna. Under 2017 räknades byn till de områden som hade en blandad socioekonomisk sammansättning. Idag präglas byn enligt Bostadsverket av socioekonomiska utmaningar.  

– Jag är pensionär, men tidigare jobbade jag på butiken i Vankiva, berättar hon. 

Butiken som en gång i tiden låg längs landsvägen finns inte längre. Den har liksom, det lokala gatuköket, lagt ned.  

– Jag känner ett vemod när jag tänker på det som lägger ned, säger Ingela Isgren, en av dem som bor i Vankiva. 

Barnen bevittnar mycket våld. Perstorp är ingen trygg by. Fattigdomen i sig är en form av våld – ekonomiskt våld.

Emma

Även om Vankiva än så länge saknar många av de utmaningar Perstorp, Lindängen och Sösdala har är utvecklingen inte positiv. Runt var tionde person lever med låg ekonomisk standard. Det går att jämföra med Löddeköpinge där bara två procent beräknas leva under samma förhållanden. Det är dock långt ifrån förhållandena på Gamlegården i Kristianstad. Där lever två tredjedelar av befolkningen med låg ekonomisk standard. Området toppar också flera mätningar över vilka områden som är fattigast i landet.  

– Jag flyttade hit för att jag hittade en större lägenhet, säger Adam Abu som bor i området.  

Han studerar på folkhögskola. Någon ambition om att stanna har han inte.  

– Jag ska vara helt ärlig, jag tycker inte alls om att bo här, det är inte bra för mina barn. Min tolvåriga sons kompisar plockar fimpar på marken för att röka. I maj flyttar jag till Eslöv, säger han  

I Perstorp delar man hans oro för de unga. 

– Våra ungdomar vågar inte ens drömma när det mest grundläggande saknas. Det strukturella måste förändras. Först kommer maten, sedan kan vi växa tillsammans. Vi delar ut matlådor och frukost till de mest utsatta, säger diakoniassistenten Mikael Andersson.  

Även för fyrabarnsmamman Emma är de ungas framtid en källa till oro.  

– Barnen bevittnar mycket våld. Perstorp är ingen trygg by. Fattigdomen i sig är en form av våld – ekonomiskt våld, säger Emma. 

Enligt henne är det svårt att ta sig ur fattigdomen. Det finns få arbetsplatser som anställer dem med låg utbildning.  

– Kommunen har anställningsstopp för vårdpersonal. Kanske skulle man kunna öppna ett Mc Donalds, det skulle kunna leda till jobb, spekulerar hon.   

Sven-Erik Sjöstrand menar att det inte alltid varit så i Perstorp. Han är i 70-årsåldern och ordförande i Röda korset.   

– När jag flyttade hit på 70-talet var det bara att gå till Perstorp AB och söka anställning. Det fanns många jobb som inte krävde utbildning. 

Företagets lokala förankring är numera svag. Fabriken köptes 2022 upp av det malaysiska kemiföretaget Petronas Chemical Group. Många av de som jobbar på fabriken pendlar in från grannkommunerna och på gymnasiet som är kopplat till företaget går få av Perstorps unga.  

– Det är ett elitgymnasium som lockar elever från andra kommuner – de stannar sällan. Det är svårt för barn från utsatta familjer i Perstorp att komma in. Det borde erbjudas något introduktionsprogram så att fler av byns unga kan studera på orten, säger Mikael Andersson. 

För honom är företagets svaga lokala förankring symbolisk för situationen i Perstorp. 

– Det är som ett hån mot alla som bor i Perstorp. De har till och med tagit byns namn, allt är utsålt, ingen stolthet finns kvar, säger han. 

Han bläddrar bland högarna av papper. Kyrkan hjälper till att söka ekonomiskt stöd från bland annat Majblomman till de allra mest utsatta barnfamiljerna. Han har mycket att göra.  

– Behoven tar aldrig slut. 

Emma, Jasmina och Ulla heter egentligen något annat. På grund av utsattheten har de alla valt att vara anonyma.  

Hiram Li & Jesper Klemedsson Sotomayor
Hiram.li@skanesfolkblad.se
Jesper.klemedsson.sotomayor@skanesfolkblad.se