De äldre killarna som stod parkerade varje dag i centrum brukade alltid hälsa på mig när jag gick förbi. De väckte en känsla av trygghet. Långt ifrån spanarna som piraterna satt upp nu.

Vissa gav mig en kram, andra brukade rufsa till mitt hår, sen frågade de alltid hur jag mår och att jag skulle hälsa min pappa från dem. Vissa av deras namn kom jag aldrig ihåg, jag var också mycket yngre då så det blev alltid svårt att säga vem av killarna som hälsade så gott.

Men jag minns än idag hur de såg ut. Deras solglasögon var lika stora som ögonlappar för att gömma den slitna blicken. En powerking som greppas hårt mellan tre fingrar och en cigg mellan de andra två. Deras becknar väskor bar hela livet över brösten som att de var redo att gå överbord när som helst.

Min pappa brukade se likadan ut. Märkesloggor var inte bara loggor, det blev en stämpel som sa att vi hade en kappsäck fylld med pengar i vårt villavillekulla. Snabba lappar gav mig mat i magen, kläder och tak över huvudet. Så hur ska jag se ner på sjörövare? Min pappa gjorde allt för mig och min mamma. Jag säger inte att det var rätt, men att jag förstår varför.

Min pappa gjorde allt för mig och min mamma. Jag säger inte att det var rätt, men att jag förstår varför.

När jag skulle sova, berättade han skräckhistorier om piraterna som gav mig mardrömmar.

Hur de inte vill ha sådana som oss på deras hav. Hur allt de gör är att ta. Brutaliteten lever i dem och vad vi än gör kommer de aldrig att låta oss va.

Sedan blev jag också vuxen, fast jag blev aldrig en sjörövare. Men piraterna blev inte mindre läskiga. Den försummade delen av havet som är mitt hem blev visitationszoner. Piraterna får idag stoppa våra skepp och be oss segla hem. Var är vårt hem utan en kompass?

Skeppen jag jobbar för är jag ungdomsledare på. Ungdomarna jag möter och ser lever i ett system som är större än dem. Systemet har till och med börjat kasta vissa av oss överbord, där ingen av oss kan hjälpa dem tillbaka. Vi får bara se hur de drunknar. Vem är jag att säga att inte låta det forma dem, så som det har format min pappa. 

Systemet har till och med börjat kasta vissa av oss överbord, där ingen av oss kan hjälpa dem tillbaka. Vi får bara se hur de drunknar.

Flera av mina barndomsvänner sitter inne, är sjörövare eller döda. Som en action-dystopisk film som säljs på era stora skärmar. Avhumaniseringen skapas av regeringen och växer hos oss mellan betonghusen. Det växer inte bara på fasaden men också inuti. Piraterna skapar virvlar i havet som får våra skepp att sjunka. När hela havet stormar, sätts överklassen först på båtar och resterande får drunkna. Regeringens händer är lika röda som barnen som mördar. Inga flaggor som hissas för barnen som mördats.

De äldre killarna i centrum står inte parkerade på samma plats längre. Vissa missbrukar, andra tänder jag ljus för på begravningsplatser och andra sitter inne. Det är inte många som min pappa som vänder riktning, det är nästan som på film. När jag idag hälsar på ungdomarna som jag lärt känna genom åren, möts jag av exakt samma blick som jag gav killarna i centrum.

Pippis repliker kan jag utantill. Det är som en roll jag väntat på att spela hela mitt liv. När jag kollar runt omkring ser jag hur vi alla på detta skepp är som henne på sätt och vis.

Illari Jozwikowska
krönikör