Sverige får inte förväxla Ukrainas nödlösning med framtidens försvar

Statsminister Ulf Kristersson har gjort den nationella säkerhetsrådgivaren och det nationella säkerhetsrådet till en viktig del av sin säkerhetspolitiska styrmodell. Han har själv beskrivit det nationella säkerhetsrådet som ett sätt att ta ett samlat grepp om stora säkerhetsfrågor och stärka förmågan att analysera och koordinera svenska säkerhetsintressen.

Det är därför oroande när statsministern kommenterar uppgifter om att svenska förband under övning blivit hårt ansatta av ukrainska drönarstyrkor på ett sätt som snarare låter som en reaktion på mediebilden än som uttryck för en sammanhållen strategisk analys.

Att enskilda soldater, grupper eller plutoner under en övning möter svåra problem är viktigt. Det är precis därför man övar. Som det heter i en något mörk soldathumor: ”Öva så hårt att kriget känns som en befrielse.”

Det är därför oroande när statsministern kommenterar uppgifter om att svenska förband under övning blivit hårt ansatta av ukrainska drönarstyrkor på ett sätt som snarare låter som en reaktion på mediebilden än som uttryck för en sammanhållen strategisk analys.

Erfarenheter på soldatnivå kan vara mycket värdefulla, men de är inte samma sak som en sammanvägd bedömning av Sveriges försvarsförmåga. Personligen känner jag till förband som, trots att de ukrainska drönarpiloterna fick den exakta platsen för de svenska förbanden, förblev oupptäckta under hela övningen.

Statsministern borde därför kunna luta sig mot en redan etablerad analys från Försvarsmakten, FMV, FOI, underrättelsefunktioner, försvarsdepartementet och sin egen nationella säkerhetsrådgivare. Bland annat har försvarsstaben tagit fram en tydlig och kompetent strategi för nationell drönarförmåga som ska vara implementerad före 2030.

Det är sådana analyser statsministern borde utgå från i sina svar till allmänheten, som rimligen kan känna oro efter de senaste rapporterna. Han borde inte bidra till att spä på en förenklad bild av Sveriges drönarförmåga visavi Ukraina. Om han själv inte har möjlighet att gå igenom alla analyser och underlag som finns tillgängliga kan han dessutom lyfta luren till sin ytterst kompetenta försvarsminister när denna typ av försvarsfrågor stormar i media.

Ukrainas sätt att strida med FPV-drönare är inte en färdig modell för Sverige att kopiera. Det är ett uttryck för ett existentiellt krig där Ukraina, under extrem press, har tvingats bygga enorm volym, improvisation och frontnära anpassning.

Om han själv inte har möjlighet att gå igenom alla analyser och underlag som finns tillgängliga kan han dessutom lyfta luren till sin ytterst kompetenta försvarsminister när denna typ av försvarsfrågor stormar i media.

Det är imponerande, men det är också en följd av ett slagfält som i många avseenden blivit statiskt, sönderskjutet och förbrukningsintensivt – närmare första världskrigets låsta frontlogik än den rörliga manöverkrigföring Sverige säger sig vilja bygga.

FPV-drönaren har fått en nästan mytisk roll i debatten och framställs ofta som en teknisk revolution. Men på FPV-sidan är mycket av grundtekniken inte dramatiskt annorlunda än när den fullskaliga invasionen inleddes 2022. Det handlar fortfarande i stor utsträckning om relativt enkla plattformar, komponenter från civil och hobbybaserad utveckling, flygning utan pilotstöd, improviserad integration och hög förbrukning – dessutom med teknik som i mycket stor utsträckning är utvecklad och producerad i Kina.

Om svensk försvarsdebatt börjar behandla Ukrainas FPV-krigföring som framtidens ideal riskerar vi att normalisera något som i grunden är en nödlösning. En mycket effektiv nödlösning, men fortfarande en nödlösning.

FPV-drönaren har dessutom teknik som i mycket stor utsträckning är utvecklad och producerad i Kina.

Den stora ukrainska prestationen ligger därför inte främst i att själva drönartekniken har revolutionerats. Den ligger i att Ukraina har byggt ett enormt operativt system runt tekniken: operatörer, målkedjor, taktiska metoder, snabb återkoppling, produktion, reparation, utbildning, anpassning och ett krigssamhälle där drönaren blivit en del av vardagens strid. Det är där Ukraina ligger före.

I Sverige har vi varit saktfärdiga med att få ut drönarna på förbanden, delvis eftersom vi tycks ha haft svårt att avgöra när det är rätt tid att ”hoppa på drönartåget”. När är tekniken tillräckligt mogen? När är systemen tillräckligt bra? När är det rätt tid att skala upp?

Vår förra försvarsminister föreslog hösten 2024 att man borde köpa in tusentals drönare – vilket han fick motta stark kritik för. Ett sådant beslut hade varit till vår fördel idag. 

Ukraina har också visat att det inte är den perfekta tekniken som är avgörande. Även med relativt enkel teknik kan man bygga betydande förmåga om systemen görs tillgängliga brett, om förbanden får tid att öva och om tekniken integreras i den dagliga verksamheten. Det är denna svenska saktfärdighet statsministern hade kunnat vara kritisk mot, om han upplevde ett behov av att markera.

Sverige behöver inte fler symboliska nivåer i säkerhetspolitiken. Sverige behöver bättre beslut, snabbare genomförande och en skarpare förståelse av vad kriget i Ukraina faktiskt lär oss.

För det är fullt möjligt att både ha stor respekt för Ukrainas erfarenheter och samtidigt säga att detta inte är en modell Sverige okritiskt ska kopiera. Tvärtom kan den viktigaste lärdomen från Ukraina vara att vi måste undvika att hamna där själva – i ett läge där brist på tid, brist på förberedd industri, brist på utbildad personal och brist på integrerade system tvingar fram en extrem förbrukningslogik.

Sverige behöver inte fler symboliska nivåer i säkerhetspolitiken. Sverige behöver bättre beslut, snabbare genomförande och en skarpare förståelse av vad kriget i Ukraina faktiskt lär oss.

Sverige behöver i stället ett försvar där teknikutveckling, arméförmåga, totalförsvar, industri och folkförankrad försvarsvilja hålls ihop.

Verklig beredskap byggs genom levande produktionskedjor, svensk och allierad komponentförsörjning, EMS-fabriker, testmiljöer, serieproduktion, versionshantering, utbildning och återkoppling från förband. Det är först då vi får en drönarförmåga som går att skala upp när krisen kommer.

Detta är inte en teoretisk fråga. Om Sverige menar allvar med att bygga ett starkare försvar måste drönarförmågan in i förbandens vardag nu. Inte som demonstrationsmateriel, inte som ett sidoprojekt och inte som något som hanteras av några få teknikintresserade specialister, utan som en integrerad del av hur svenska förband spanar, skyddar sig, leder eld, rör sig, överlever och verkar.

Sverige har inte råd att misstolka Ukrainas krig. Vi får inte förväxla ett heroiskt nödsystem i ett existentiellt försvarskrig med den modell Sverige själv bör bygga.

Det bör en svensk statsminister ha koll på.

Sebastian Merlöv
socialdemokratisk försvarsdebattör, medgrundare och VD för Sweden Dynamics AB samt deltidsanställd stf patrullchef vid K 3 i Karlsborg

Fotnot. Sebastian Merlöv är även styrelseordförande i Skånes Folkrörelsemedia AB, som ger ut Skånes Folkblad.