Vart har visionen om folkbildning tagit vägen?

”När Tidö-regeringen nu skär ner så kraftigt på studieförbund och folkhögskolor så undrar jag hur det ska gå med folkbildningen. Ännu mer bekymrad blir jag när det verkar som att socialdemokraterna i Malmö inte vill ha nån vision för det”, skriver Mikael Stigendal, professor i sociologi vid Malmö Universitet.

Först ett grattis till den nya tidningen. Den kommer säkert att bidra till folkbildning, det som har varit så viktigt för samhällsutvecklingen. Även det visionsprojekt som Socialdemokraterna i Malmö har tillsatt borde kunna bidra till det. Det är ett alldeles utmärkt initiativ men sorgligt nog sägs det inget om folkbildning. Ingen av de 6 arbetsgrupperna handlar om folkbildning och det tas inte heller upp i någon av deras rapporter.

Folkbildning förknippas vanligtvis med särskilda organisationer som studieförbund och folkhögskolor.
De bidrar till en allmän folkbildning men också till en vitalisering av demokratin, bland annat genom personlig utveckling, utjämning av utbildningsklyftor och engagemang i kultur- och samhällsliv.
Folkbildningsorganisationer har en demokratisk betydelse genom att erbjuda människor med olika bakgrunder, erfarenheter och åsikter en träffpunkt där de kan talas vid.

Folkbildningen har dock en större betydelse än så. Den företräder en kunskapssyn som ligger i linje med den som Läroplan för Grundskolan säger att skolan ska stå för. I praktiken har dock mycket i skolan kommit att handla om betygen och det har banat väg för en kunskapssyn som likställer kunskap med fakta. Enligt Läroplanen ska dock förståelse-, färdighets- och förtrogenhetskunskap anses vara lika viktiga som faktakunskap; de fyra f:en som det också kallas. En sådan kunskapssyn företräder folkbiblioteken och det gäller även studieförbund och folkhögskolor.

En sådan kunskapssyn har även jag företrätt i min forskning. Jag har strävat efter att utveckla jämbördiga samarbeten med kommunanställda, föreningslivet och ungdomar.
Det har möjliggjorts av gemensamma förankringar i folkbildningens förhållningssätt med öppenhet för det nya och okända, befrämjande av de sociala relationerna, bejakande av kreativitet, samt både ordning och samtidigt en stor frihet. I samarbetena mellan praktiker och forskare har det skapats värdefull kunskap av olika slag, praktikorienterad för praktikerna och forskningsorienterad för forskarna.

Dessa gemensamma sammanhang har fungerat som bäst när de har haft en bas i institutioner som t ex Sofielunds Folkets Hus, Drömmarnas Hus, Idéburen sektor Skåne och andra folkbildningsaktörer inom föreningslivet men också i platsbaserade projekt som t ex Lilla Växthuset i Fosie. I Malmö har det i själva verket funnits något som kan kallas en arkipelag av folkbildningspräglade knutpunkter där forskare från MAU med insikter om värdet av detta och med ett folkbildningspräglat förhållningssätt har kunnat förankra sin forskning.

Det har grundats på vad som kan kallas en kvalitetskunskapssyn, i kontrast till den kvantitetskunskapssyn som dominerar och som med kunskap bara menar det som kan räknas.
Som en av de 14 kommissionärerna i Malmökommissionen (2011-13) skrev jag två underlagsrapporter om detta. Jag argumenterade för att staden skulle behöva ändra inriktning från kvantitetskunskapsstad till kvalitetskunskapsstad och jag kom med förslag på vad man då behöver satsa på. Gemensamt för dessa förslag var att stärka den kvalitetskunskapssyn som folkbildningens studieförbund och folkhögskolor är så viktiga bärare av. På samma grund föreslog jag en storsatsning på kunskapsallianser, vilket blev den ena av Malmökommissionens två huvudrekommendationer.

När Tidö-regeringen nu skär ner så kraftigt på studieförbund och folkhögskolor så undrar jag hur det ska gå med folkbildningen. Ännu mer bekymrad blir jag när det verkar som att socialdemokraterna i Malmö inte vill ha nån vision för det. Det är särskilt allvarligt på grund av den situation som världen befinner sig i.
Den världsordning som Malmö är så beroende av brakar nu samman i realtid. Då behöver vi skapa sammanhang där vi kan träffas och prata om detta, få hjälp av varandras kunskaper för att förstå vad som sker och komma fram till hur Malmö ska kunna bli delaktigt i utvecklingen av en ny och bättre världsordning. Det behövs också för att stärka den praktik- och deltagarorienterade forskning i kunskapsallianser som vill nåt mycket mer än att bara förlita sig på statistik. Är det inte viktigt med en vision för en sådan arkipelag av folkbildningens ljus i mörkret? Tycker socialdemokraterna i Malmö inte det?

Mikael Stigendal
Professor i sociologi vid Malmö Universitet