Sverige håller på att gå sönder inifrån

Jag läste Mikael Dambergs förslag om en Tillväxtpakt för Sverige med visst intresse. Idén om att samla landet kring investeringar och framtidstro är i grunden riktig men riktningen måste vara en annan.

Tåget för en verkligt blocköverskridande uppgörelse har redan gått. Det vi ser nu är inte små politiska skillnader utan en revanschistisk höger som har löpt amok, område efter område. Skattesänkningar för de redan rika, en sönderprivatiserad välfärd och en stat som har backat från sitt ansvar. Samtidigt pratar regeringen om ansvar medan den i praktiken överlåter samhällsbygget åt marknaden. Det är inte ansvar, det är att smita undan.

Sverige står inför ett enormt investeringsunderskott. Järnvägar, energiförsörjning, bostäder, klimat, utbildning och försvar behöver rustas upp och byggas ut. Det handlar inte om tillfälliga stimulanspaket utan om att rädda landets framtida bärkraft. Därför måste staten återta sin roll som byggmästare. 

Det syns redan i tre områden som är på väg att kollapsa om vi inte agerar.

Järnvägen är i totalt fritt fall. Inget annat ord duger. Underhållet är eftersatt med tiotals miljarder, tågen går sönder, personalen sliter ut sig och godstrafiken tappar fart. Det här handlar inte bara om komfort det är förlorad produktivitet, förseningar som kostar jobb och export och inte minst behöver vi ny järnväg. 

Bostadsbyggandet är en ren katastrof på väg från orkan till tsunami. Nyproduktionen har stannat, renoveringar skjuts upp och byggföretag går omkull. Människor betalar redan nu 20-30% för mycket för sitt boende i snitt. Det slår direkt mot hushållens ekonomi och landets köpkraft.

Och under marken pågår den tredje krisen: avloppen i våra städer. De flesta rören är från 50- och 60-talet, många utan ordentlig dokumentation. Kommunerna skjuter upp underhåll de inte har råd med. När de systemen brister, och det kommer de göra, handlar det inte längre om miljarder – utan om förlorad boendetrygghet, fastighetsskador och i värsta fall hälsoproblem.

Det här är statens verkliga skuld. Den syns inte i budgeten men den växer under våra fötter. Vi kan välja att låna i tid eller tvingas betala dyrt när allt brister samtidigt. Det finns ett ögonblick när försiktighet slår över i dumdristighet. Vi är där nu.

En rimlig väg framåt är att höja statsskulden till runt 50 procent av BNP under tio år för att finansiera nödvändiga investeringar. Det är fortfarande en låg nivå i internationellt perspektiv. När tillväxten och skattebasen växer igen kan skulden planas ut kring 40 procent. Kort sagt investera först stabilisera sen. Det är så vi byggde folkhemmet, och det är så vi kan bygga framtiden.

Men det handlar också om hur pengarna används. Ett första steg borde vara att styra om ROT avdraget mot miljonprogrammen. Där står hundratusentals lägenheter inför renoveringsbehov, med slitna fasader, trasiga hissar och växande otrygghet. En riktad statlig satsning skulle göra att folk kan bo kvar utan groteska hyreshöjningar att klimatpåverkan minskar genom energirenoveringar och att tusentals byggjobb skapas i hela landet. Det är politik som människor förstår konkret, rättvis och framtidsinriktad.

Samtidigt behöver penningpolitiken spela med inte mot. Riksbanken sitter fast i 90-talets tänkande där all inflation ses som ett hot Sverige borde införa en ny riktpunkt för styrräntan på ungefär tre procent med ett svängrum på en halv procent upp eller ner. Det skulle ge stabilitet utan att kväva investeringar och jobb. Räntan ska inte längre vara ett vapen mot löntagare utan ett verktyg för balans. 

Och för att finansiera framtiden rättvist måste skattesystemet ändras. Ett tak på jobbskatteavdraget, en ny värnskatt och en modern förmögenhetsskatt för de riktigt rika inte för löntagare. En rättvis fastighetsskatt som skyddar vanliga bostadsägare men inte subventionerar lyxvillor. Samtidigt borde skatten sänkas för arbetslösa, sjukskrivna och föräldralediga så att de inte längre beskattas hårdare bara för att livet tagit en paus. Det är så man bygger tillit i ett samhälle.

Det här är inte radikal politik. Det är sunt förnuft i arbetarrörelsens tappning. Den som likt Mikael Damberg talar om en pakt för Sverige borde söka den längs den här riktningen där staten tar ansvar för investeringar där vi skapar jobb genom att bygga landet och där rättvisa åter blir ledstjärnan.

Detaljerna kan alltid diskuteras både det som nämnts här och det som ännu inte formulerats. Men riktningen måste vara tydlig framåt med staten som byggmästare och rättvisan som kompass.

Morgan Svensson,
fackligt aktiv i Byggnads och medlem i Vänsterpartiet.