Socialdemokraterna – partiet som gick åt två håll
Socialdemokraternas partiledare, Magdalena Andersson, på partiets kongress.
Den gångna helgen höll Socialdemokraterna kongress i Göteborg. Inför talades det mycket om en vänstersväng. Men utfallet blev något annat.
Efter fyra år var det dags igen för Socialdemokraterna att hålla kongress. På Svenska mässan i Göteborg skulle partiet staka fram en ny riktning för Sverige.
Så. Är det en socialdemokrati med en tydlig ny riktning vi nu ser efter att kongressen är avklarad?
Njae. Tveksamt.
Några som svettades ordentligt inför kongressen var borgerliga ledarskribenter, Moderaterna och statsministern. Samtliga livrädda för att S skulle dra iväg åt vänster.
Kristersson tog i från tårna och basunerade ut att S är på väg mot den värsta vänstersvängen sedan löntagarfondernas tider.
Allt detta är väl tillräckligt vänster för att få den samlade svenska högern att ligga sömnlösa om nätterna.
Och visst. Vissa vänstersvängar går att utläsa från kongressen.
Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson, Mikael Damberg, tvingades säga att skatteintäkterna behöver öka. Att bygga ut den svenska försvarsförmågan kostar pengar, konstaterade han.
Karensavdraget ska bort, barnbidragen ska höjas och det tillfälliga bostadsbidraget ska permanentas. Arbetstiden ska kortas. Även om det i ”första hand” ska lösas mellan fack och arbetsgivarsidan så är det ändå en positionsförförflyttning.
Vinstuttagen i skolan ska bort och tandvården ska stegvis få ett högkostnadsskydd som liknar den övriga vården. Och SSU fick igenom sin motion om att partiet ska driva för gratis kollektivtrafik till alla under 20.
Allt detta är väl tillräckligt vänster för att få den samlade svenska högern att ligga sömnlösa om nätterna.
För att tala klarspråk är det ganska sorgligt att bevittna.
Men kanske balanseras sömnen ut av att det också togs en rejäl högersväng inom brotts-, migrations- och integrationspolitiken.
S vill sänka straffåldern till 14 år och särskilda maffialagar ska införas mot gängkriminella. Här ligger partiet i linje med Tidögänget. Och det är knappast överraskande. De senaste åren har man låtit alltmer som ett högerparti i dessa frågor.
En som varnat för kapprustningen med högern är Malmö kommuns styrelseordförande, Katrin Stjernfeldt Jammeh (S).
– Alla springer på den repressiva bollen. Och då stannar debatten på den planhalvan. Men jag tror att en hel del av det som man gör nu utan att reflektera riskerar att göra situationen värre, sa Stjernfeldt Jammeh till DN i maj.
För att tala klarspråk är det ganska sorgligt att bevittna hur S kör vidare på ”hårdare tag”-linjen utan att belägga den med vetenskapligt stöd.
Visst är det kanske härligt att stå och prata om att maffialagar är det som ska få stopp på gängkriminaliteten i Sverige. Men när Tidöpartierna nu haft sitt lilla roliga med hårdare tag och ineffektiva, integritetskränkande och resurskrävande visitationszoner borde S kikat åt ett annat håll.
Det fanns en tid när man trodde på att samhället gemensamt kunde lösa den här typen av utmaningar. Gängkriminaliteten är symtomet på ett land som i årtionden slitits itu av nyliberaliseringar och ökade klassklyftor.
Att återta kontrollen över gängens spridning kräver i grunden andra saker än maffialagar och sänkt straffålder. Men det är inte lika sexigt att prata om långsiktiga och hållbara lösningar.
Den gångna helgen stakade partiet fram en ny riktning.
Men signalerna spretar. Partiet gick åt två olika håll.
Rasmus Hansson, ledarskribent
rasmus.hansson@skanesfolkblad.se
