Nu kan ingen förneka ett folkmord i Palestina

Sedan oktober 2023 har tiotusentals människor dödats i Palestina, bland dem en oförsvarlig mängd barn.

Inte en dag har gått utan att både journalister och palestinier själva försökt skildra vad de utsätts för. Bild på bild har kablats ut på brinnande tält, lemlästade kroppar och panikslagna barn.

Och hungern. Svältande kroppar, förnedrade scener där människor kämpar för något att äta. 

Den utdragna utplåningen av palestinskt liv på Gazaremsan har pågått så länge att det snart inte finns någonting kvar.

Människor är fast i helvete där de svälts ut för öppna ridåer.

Ända sedan israeliska armén började sin påstådda jakt på Hamas efter attentatet den sjunde oktober har mellanösternkännare reagerat och varnat för deras metoder.

Kritiker har ställt relevanta frågor. Om de nu sökte efter terrorister, varför bombade de sjukhus? Om de nu fått tips om att en Hamasledare gömmer sig i ett tältläger, är det verkligen rimligt att bränna ner hela till grunden? Om målet är att frige gisslan, varför bomba besinningslöst och riskera att de stryker med?

Sist, men inte minst; om israeliska staten är en så pass viktig plats och symbol för västerländsk världsordning och den liberala demokratin – varför agerar de helt emot folkrätten?

Palestinier har attackerats i snart två år. Journalister har blivit måltavlor – för att sedan bli delningsbilder i sociala medier när de mördats. De skolor som nu beskjuts, eldupphör till trots, är bland de sista som ens står kvar i Gaza.

All mat och alla förnödenheter stoppas eller förstörs. Människor är fast i helvete där de svälts ut för öppna ridåer medan alltför många oroar sig för balansen i sina eventuella uttalanden.

Medmänskligheten i Sverige är en försvagad muskel.

Men de senaste dagarna har något hänt. Nu är det just med barnen i fokus stora kampanjer rullas ut i både traditionella och sociala medier. Nu verkar fler vakna. 

Magdalena Andersson pratar om etnisk rensning. Aftonbladet uppmanar på sin etta: ”Titta inte bort”. 

Till och med delar av Tidöregeringen, som gjort sig ett namn internationellt för att ha stoppat biståndet till Palestina och konsekvent röstat emot all form av politisk aktion från EU-håll, har tvingats erkänna hur illa läget är. 

Men det är bara att konstatera: medmänskligheten i Sverige är en försvagad muskel. Kanske på grund av avstånd och bekvämlighet, men det är bara att konstatera att alltför många inte ens velat eller orkat ta ställning.

Det är bra att fler nu kryper till korset.

Bekvämligheten, egentligen en sorts fiktiv maktlöshet, uppmuntras och förstärks av att leva i ett Sverige med en rekordusel Tidöregering. En utrikesminister som lydigt skakar tass med dem som bombar civila samtidigt som man stoppar Unwra, den enda organisation som har kapacitet att hjälpa palestinier i nöd.

Ett kulturellt avstånd som liksom späs på. ”Det är komplicerat” blir ju ett godtagbart svar i ett land där de styrande partierna inte ens kan sträcka sig till att konstatera detta.

Ilskan är enorm, besvikelsen likaså. På mediers misslyckade passiva medierapportering, på politikers avvaktande ängslighet, på stora delar av allmänhetens passivitet. På det satans mördandet.

Men det är bra att fler nu kryper till korset, erkänner palestiniernas, journalisternas, aktivisternas och kritikernas verklighetsbild och kan tänka sig kalla en spade för en spade.

”Hur kunde detta bara pågå?” kommer vi fråga oss framöver.

In i det sista har många låtit ängsligheten diktera villkoren framför medmänsklighet.

Motstånd kostar men krävs i en värld där dessa fega folkmordsapologeter styr.

För statsministerns Moderaterna blir hanteringen av Palestina ännu en grej vid sidan av annat. Att stötta apartheidregimen i Sydafrika, släppa in främlingsfientliga Sverigedemokraterna i regering och, när det begav sig, motarbeta kvinnlig rösträtt för att nämna några. Fel sida av historien, igen.

För oss andra: en enormt dyr påminnelse om att motstånd kostar men krävs i en värld där dessa fega folkmordsapologeter styr. Om att den där muskeln behöver tränas upp. 

Och – förhoppningsvis – en ordentlig funderare kring vad mer man kan tänkas ha landat helt fel i.

Men kampen måste fortsätta. Bombandet och mördandet måste få ett slut. Två miljoner människor i Gaza behöver akut hjälp för att ens ha en chans att överleva. Ockupationen måste hävas, Israel måste stoppas.

För ett fritt Palestina, frihet för det palestinska folket och slutet på det våldsamma förtryck som tillåtits pågå i över 70 år.

Karina Cubilla, ledarkrönikör
karina.cubilla@skanesfolkblad.se