Nu får det räcka – regeringsmakten får inte tas som gisslan

Inför valet i september har diskussionen om nästa regering tagit fart. Men parallellt ser vi återigen mindre partier som redan före valet ställer ultimativa krav för att acceptera en regering.

Vänsterpartiet har slagit fast att man inte tänker släppa fram en regering som partiet inte självt ingår i. Miljöpartiet har gjort regeringsmedverkan till en central fråga. På andra sidan har Sverigedemokraternas inflytande byggt på samma logik. Alla har rätt att framföra sina krav. Men Socialdemokraterna och Moderaterna har en lika självklar rätt – och skyldighet – att säga nej.

Ett parti som får sex eller sju procent av rösterna ska självklart använda sina mandat och försöka påverka. Men samma valresultat innebär också att 93 eller 94 procent har valt ett annat parti. Det betyder inte att de motsätter sig varje idé, men partiets samlade prioriteringar har inte fått något brett mandat att bli priset för att Sverige ska få en regering.

Det är där den demokratiska obalansen uppstår. Regeringsmakten får inte bli en handelsvara där den som sitter på de sista nödvändiga mandaten kan diktera villkor för alla andra. Januariavtalet gav mindre partier stort inflytande över en S-ledd regering och Tidöavtalet har gett Sverigedemokraterna en motsvarande position från andra sidan. Problemet är modellen: regeringsbildningen blir en förhandling om priset för att släppa fram en regering i stället för om hur man skapar majoriteter i sak.

Regeringsmakten får inte bli en handelsvara där den som sitter på de sista nödvändiga mandaten kan diktera villkor för alla andra.

Det riskerar att förstärka misstron mot politiken när fokus blir vem som hotar vem och vilka röda linjer som ställs upp. Medierna har också ett ansvar. Regeringsalternativ ska granskas, men sakpolitiken måste få minst lika stor plats: Vad löser förslaget och hur brett stöd finns för det?

Min erfarenhet som fritidspolitiker har lärt mig att inflytande kan fungera annorlunda. Att ha ena foten i politiken och den andra i arbetslivet ger en nyttig distans till spelet.

När jag satt i opposition mot ett moderatlett styre i Lomma var min uppgift att driva socialdemokratisk politik. Det fanns frågor där mitt svar var ett tydligt nej. Men jag upptäckte också att jag ofta kunde få större verkligt inflytande på ett annat sätt.

Om ett förslag i grunden var bra kunde diskussionen handla om vad som behövde förändras för att även vi skulle kunna stödja det. Tog majoriteten hänsyn till en invändning kunde resultatet bli ett bättre beslut som fick stöd av partier som representerade en större del av kommunens väljare. Jag behövde inte bli moderat för att erkänna ett bra förslag och Moderaterna behövde inte bli socialdemokrater för att acceptera en förbättring.

Det arbetssättet är inget undantag. SKR:s sammanställning visar att 152 av Sveriges 290 kommuner har blocköverskridande styren. På många håll samarbetar partier som nationellt framställs som närmast oförenliga. Det visar att politiker kan förhålla sig till valresultatet och hitta fungerande lösningar. Rikspolitiken har något att lära av det.

Det arbetssättet är inget undantag. SKR:s sammanställning visar att 152 av Sveriges 290 kommuner har blocköverskridande styren.

Partier ska gå till val på sin politik. Om flera partier tydligt går till val tillsammans vet väljarna vad de tar ställning till. Men när partier går till val var för sig bör väljarna få tala färdigt innan regeringsförhandlingarna börjar.

Min utgångspunkt är att det största partiet, eller den tydliga partikonstellation som fått störst stöd, ska få försöka bilda en regering som riksdagen kan acceptera. Det bör inte göras beroende av att regeringsbildaren först skriver under andra partiers kravlistor.

Därefter börjar det parlamentariska arbetet. Har ett parti med sex procent en idé som kan samla en majoritet? Lägg fram den och övertyga andra. Är regeringens förslag nästan bra, använd mandaten till att förändra det. Finns en fråga där kompromiss inte är möjlig ska partiet rösta nej. Det är ett mer demokratiskt inflytande eftersom det bygger på förmågan att få fler med sig.

Det ställer högre krav på Socialdemokraterna och Moderaterna. Om Socialdemokraterna blir Sveriges största parti efter valet ska partiet inte svara på Tidöavtalet med ett nytt Tidöavtal från vänster. Vi ska förhandla och söka breda överenskommelser. Men inget mindre parti ska kunna göra sina särkrav till priset för att Sverige ska få en fungerande regering.

Inget mindre parti ska kunna göra sina särkrav till priset för att Sverige ska få en fungerande regering.

Den som får sex procent av väljarnas förtroende ska använda sina sex procent väl. Lägg bättre förslag, förbättra andras, övertyga fler och bygg majoriteter. Men ta inte regeringsmakten som gisslan.

Låt väljarna avgöra partiernas styrka på valdagen. Därefter får vi politiker göra det arbete vi är valda för: argumentera, kompromissa och bygga de majoriteter som krävs för att föra hela Sverige framåt.

Sebastian Merlöv
ordf Limhamns S-förening, fritidspolitiker och företagare

Fotnot. Sebastian Merlöv är även styrelseordförande för Skånes Folkrörelsemedia AB, som ger ut Skånes Folkblad.