Krig och dödande borde störa Sydsvenskans ledarsida mer än Macron

I torsdags meddelade Frankrikes president Emmanuel Macron att landet ska erkänna
Palestina som stat. Beslutet har fått många att reagera. Varför? Och varför nu?

I kommunikén signerad Macron framgår det tydligt: Israels våld har sedan länge gått
för långt, omvärlden måste agera för en permanent vapenvila och stabilitet i
Mellanöstern.

I ett försök att både stötta Palestinier och mota idén om att utrota Palestina som land
ska Frankrike erkänna Palestina som stat. Något bland annat Sverige gjort sedan
tidigare – och som svensk höger verkligen inte gillade.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu fördömde Macrons besked och fick stöd
av USA:s utrikesminister Marco Rubio.

Att dessa visar enad front är i sig ingen högoddsare. USA har visat sig stå bakom
Israel i det mesta och när båda länder nu styrs av högerextrema antidemokrater står
sig alliansen starkare än någonsin.

Men kritik vädrades också här i Sverige – av inga mindre än Sydsvenskans
ledarredaktion. I måndags publicerade de en osignerad ledare där de riktade hård
kritik mot Macron.

”Risken är att Frankrikes erkännande snarare fungerar som en legitimering och seger
för Hamas, till status quo, och försvårar fredsarbetet.”

Och utrikesminister Maria Malmer-Stenergard (M) har äntligen vaknat

I texten används Montevideokonventionens krav på en stat för att avfärda Palestina
som en fungerande sådan. Vem som raserat landet verkar de dock ointresserade av
att adressera, trots att de blivit så uppenbara att till och med vår Moderatledda
regering tvingats reagera.

Nu ser alla Israels strategiska försök att slå ut all infrastruktur och sjukvård.
Blockerandet av mat och förnödenheter och de kallblodiga morden på de hungrande
människor som försöker skaffa mat. Förbudet mot att fiska, svalka sig eller roa sig i
havet, värmen till trots.

De uträknade försöken att göra så mycket skada som möjligt mot palestinier och
palestinskt liv.

De läser om allt fler expertorganisationer som fastslår att grymheterna som israeliska
militären utsätter palestinier för med all sannolikhet är ett folkmord.

Situationen är så pass allvarlig att till och med statsminister Ulf Kristersson har uttalat
sig om att Israel gör det svårt för sina vänner. Hans biståndsminister Benjamin Dousa
verkar också bekymrad över hur regeringens passivitet ser ut och har nu bett Socialdemokraterna om hjälp för att sätta press på Israel. Och utrikesminister Maria
Malmer-Stenergard (M) har äntligen vaknat och vill nu frysa EU:s handelsavtal med
Israel.

I texten framstår de som helt ointresserade av att adressera våldet,
avhumaniseringen, dödandet

Det finns såklart mycket rimlig kritik mot nationalstaten som konstruktion. Att den är
nationalistisk och därmed exkluderande, att den är konstruerad av krig, kolonialism
och driver på konflikt, att den är utdaterad i globaliseringens tid.

Men att erkännas som stat innebär att man får folkrättslig status. De spelar roll för det
diplomatiska relationsbygget och markerar tydligt ett lands ostridiga rätt till existens
och självbestämmande.

Enligt Sydsvenskans ledarsida diskvalificerar sig Palestina som stat för att den inte
fungerar som den ska. Vad som inte nämns är varför landet inte fungerar.

Vem är det som har förstört vägarna? Vem har bombat sjukhusen? Vilka rättigheter
har palestinier? I texten framstår de som helt ointresserade av att adressera våldet,
avhumaniseringen, dödandet.

Vilka är det som bestämt att palestinier inte får röra sig fritt, inte får bruka jorden, inte
åtnjuter samma rättigheter som andra?

Och även om det nu skulle vara så att beslutet främst har symboliskt värde så är väl
det ändå bättre än att inte göra någonting?

Men det gör å andra sidan inte relativiserande paragrafrytteri heller

Men det spelar roll. Ord och handling, länder emellan, spelar roll. Det vet både
skribenter, politiker och, tja, de allra flesta andra. Det kallas diplomati och är en
grundbult i den regelbaserade världsordning många talar varmt om.

Det innebär också att de allra flesta förstår och ser igenom försöken att
intellektualisera läget. De allra flesta ser vad som sker i Palestina och vad Israel
utsätter palestinier för.

De förstår det osmakliga i att viljan att kritisera dem som försöker göra något. De
förstår också hur pinsamt sena regeringens reaktioner är.

Sydsvenskans ledarredaktion avslutar sin osignerade ledare helt utan att kräva eller
föreslå andra åtgärder. De hävdar att symbolpolitik inte hjälper svältande i Gaza.

Men det gör å andra sidan inte relativiserande paragrafrytteri heller.

Karina Cubilla, ledarkrönikör
karina.cubilla@skanesfolkblad.se