Men i mitt minne stannar historien om SD-politikern Björn Söders svarta lista. Är det någon mer som minns? 

Det var tidningen ETC som den 25 mars i år avslöjade hur detta Tidöparti ägnar sig åt att kartlägga tjänstemän i regeringskansliet. Föra bok på de personer man inte gillar. I syfte att med tiden rensa ut de svartlistade för att få lojala och tysta medarbetare – ett Tidö-partiernas eget lydiga regemente.

Jag häpnar, även om snart ingenting förvånar i ett läge när Donald Trump AI-porträtterar sig som påven och Jimmie Åkesson liknar TV4:s nyhetschef vid Joseph Goebbels. Och sedan säger Trump att hans fru Melania sagt att bilden var söt. Och Åkesson menar att det var beröm eftersom Goebbels var duktig i sitt propagandagebit. 

Men svarta listan är inte söt. Och inte heller rolig. Den är ett av den auktoritära maktens mäktigaste vapen då den skrämmer till tystnad. Det är därför alarmerande att det blev tyst efter att nyheten den 25 mars publicerats. SD:s svarta lista är en uppenbar attack mot en grundpelare i demokratin – alla medborgares yttrandefrihet, som ju självfallet också gäller alla tjänstemän i samhällets tjänst. 

Jag har sett svarta listan i andra sammanhang. När jag för många år sedan gjorde reportage för tv-programmet Kalla Fakta om arbetsmiljön på Saab Scanias lastbilsfabrik i Södertälje visade det sig att arbetsledarna vid löpande bandet gjorde anteckningar om hur montörerna skötte sig. Det gick så långt att antal toalettbesök noterades i ”svarta boken”. Detta var i slutet av 1990-talet. 

Men till historien hör också de modiga som vågat bryta tystnaden. Civilingenjören Ingvar Bratt som på 1980-talet avslöjade att hans arbetsgivare Bofors illegalt exporterat vapen till Dubai och Bahrain. Eller energikonsulten Karin Törnqvist i Göteborg som 2010 slog larm om mutor i ett av de kommunala bolagen. 

Jag träffade många gånger kartografen Anders Ahlmark som 1977 avslöjade att Sjöfarts­verkets kartor var felaktiga. Och att det var orsaken till att den ryska oljetankern Tsesis gick på grund utanför Trosa. Det blev ett dyrt misstag för svenska staten. Ahlmark berättade för mig hur viktig rätten att slå larm om missförhållanden är. En av demokratins grundfundament, sade han. 

Ingen av dessa visselblåsare fick medalj för sina hedervärda insatser. Inte heller någon statsminister berömde deras insatser för demokratin. Tvärtom. Ingvar Bratt tvingades säga upp sig. Karin Törnqvist blev utfryst på sin arbetsplats. Anders Ahlmark omplacerades till en arbete på en fyr och kom sedan att gå under namnet ”fången på fyren”. 

Först 2021 kom den så kallade visselblåsarlagen. Den som rapporterar om missförhållanden på jobbet får inte utsättas för repressalier som avsked, omplacering eller utfrysning.

Allt det här hänger ihop med Björn Söders svarta lista. Hans agerande vittnar om en politisk vilja att varna visselblåsare, att skapa rädsla och hota till tystnad. Maktens svarta listor är motsatsen till visselblåsarnas larm om maktmissbruk.

Efter valet 2018 hade flera tjänstemän i Regeringskansliet rest frågan om hur myndigheters värdegrund skulle upprätthållas om SD hamnade i regeringsställning. Över 200 tjänstemän stod bakom ett upprop med den frågan. Till tidningen ETC säger Söder att han alltid har den listan med sig. I artikeln vittnar anställda från departement och myndigheter om hur påstått ”sossiga” tjänstemän stoppats i karriären, blivit utfrysta och motarbetade. 

Tystnadens kultur breder ut sig. I statens tjänst ska alla vara Tidöpartister. Rättning i ledet och på med munkavel på alla presumtiva visselblåsare. För bok över dem som inte är lojala med systemet. I ett sådant tig- och lydsystem förtvinar demokratin, som ju bygger på att yttrandefriheten är en del av medborgarnas möjligheter att öppet granska den valda makten. Alltså, visselblåsa, utan risk för repressalier. 

När sedan viktiga nyheter tystnar i bruset och glöms bort så driver det också på nedmonteringen av demokratin. 

Glöm inte att Björn Söder alltid bär på sin svarta lista!

Jan Scherman