Ett opersonligt skolsystem ser inga röda flaggor 

Höstterminen 2024 inleddes med förhoppningar om en nystart för mig, en 16-åring fylld av drömmar och ambitioner. Jag började på naturvetenskapsprogrammet vid Hedda Andersson-gymnasiet i Lund, en plats där jag trodde att jag skulle hitta den trygghet och de möjligheter som skulle hjälpa mig att blomstra. Men istället för att bli sedd och bemött med empati föll jag snabbt in i en mörk spiral av ensamhet, hopplöshet och en känsla av att vara en osynlig del av ett opersonligt system – ett system som inte såg de röda flaggor jag signalerade med min inre kamp.

Redan från de allra första dagarna kände jag att något var fel. Varje morgon blev en kamp – att lämna sängen kändes som att bestiga ett berg av smärta och rädsla. Den glädje och livskraft jag en gång bar inom mig ersattes snabbt av en förlamande trötthet och djupt mörker. Trots att jag desperat försökte signalera mitt behov av stöd, möttes mina rop av en bedrövad tystnad. Ingen lärare, ingen elevhälsa, ingen vuxen stannade upp för att fråga: ”Hur mår du, egentligen”. Det kändes som att mina inre strider reducerades till en administrativ detalj – jag blev bara ännu en siffra i en byråkratisk modell som inte tar höjd för att ungdomar har olika förutsättningar.

När det första brevet om att mitt CSN skulle dras in anlände, kändes det som om någon hade beslutat att min kamp inte längre var värd att prioriteras. Kort därefter följde ett brev om att flerbarnstillägg för mina föräldrar skulle dras in – ytterligare ett slag i en redan hård vardag. Dessa handlingar reducerade min existens till en enkel post i en statistik, där min unika situation och mina behov inte fick plats i det standardiserade systemet. Dagens skolsystem är överlag inte anpassat för alla ungdomar; en likriktad modell där individens unika utmaningar och behov pressas in i en snäv mall.

I mitt försök att hitta en väg ur mörkret sökte jag hjälp hos BUP. Med hjälp av en psykologs intygande om min psykiska ohälsa hoppades jag kunna komma in på distansgymnasiet – en lösning som skulle ge mig den flexibilitet och anpassning min situation krävde. Men istället för förståelse och stöd fick jag ett mejl med orden ”Jag tror inte att distansgymnasiet är det bästa alternativet för dig”.

Än en gång kändes det som att systemet, med sina rigida ramar, direkt stoppade mig från den hjälp jag behövde för att kunna klara min gymnasietid.

Under denna prövande tid stod min familj vid min sida med en ovillkorlig kärlek och ett starkt engagemang för att hjälpa mig ut ur mörkret. De fanns där med öppna armar, försökte trösta och stötta, men även deras ovillkorliga kärlek hade sina gränser. Att vara 16 år innebär att möta en värld som ofta är kall och överväldigande – och ibland räcker inte ens den allra djupaste kärlek för att motverka ett system som sviker.

Idag kämpar jag vidare för att hitta en hållbar väg i mitt liv, bland annat genom att söka möjligheten till distansstudier – en process jag själv tvingas driva framåt genom en byråkratisk labyrint. Det är en ensam kamp, en kamp som många unga genomgår. Statistiken visar att allt fler ungdomar fastnar i samma fälla: ett system som inte är utformat för att möta varje individs unika behov, där vi reduceras till siffror och våra inre kamper inte får  den uppmärksamhet de förtjänar.

Min berättelse är ett starkt rop på förändring. Skolan borde vara en plats där varje elev ses som en unik människa – där någon med ett varmt hjärta stannar upp och frågar: ”Hur mår du, verkligen?”

Det är dags att vi tillsammans kräver ett system som anpassar sig efter alla ungdomars behov – oavsett bakgrund och förutsättningar. Ingen bör behöva känna sig nedkrossad eller osedd bara för att systemet inte kan ta hänsyn till de röda flaggorna som varnar om en inre kris.

Till er som känner igen er i min berättelse: låt inte mörkret ta över. Sök hjälp även när det känns som om ingen annan märker din smärta. Du är inte bara en siffra – du är ett unikt liv, fullt av drömmar och potential. Trots att systemet ibland tycks stoppa dig, och även de som älskar dig kanske inte alltid vet hur de bäst kan hjälpa, så finns det alltid hopp. Låt oss tillsammans stå upp och kräva att framtidens skolor blir platser där alla elever får den omsorg och det stöd de förtjänar.

Mitt namn är Saleh Abu-Ghafra. Jag är 16 år gammal och lever med psykisk ohälsa. Jag är en av de unga som har fallit mellan stolarna i ett skolsystem som på ytan säger sig vara för alla – men som i verkligheten inte rymmer oss som inte passar in i den färdigritade mallen. Trots att jag har ropat på hjälp, trots att min familj stått vid min sida och gjort allt de kunnat, så har jag gång på gång möts av stängda dörrar, kalla mejl och tystnad. Jag har kämpat, försökt, vänt ut och in på mig själv – men ändå har systemet fortsatt svika.

Jag skriver detta för att min röst ska bli hörd. För att jag vet att jag inte är ensam. Det här handlar inte bara om mig – det handlar om ett större svek, mot alla unga som varje dag tystnar lite mer i en skola som inte ser dem. Jag hoppas att min berättelse kan bli ett uppvaknande. Ett startskott för förändring. För ingen ung människa ska behöva känna sig så maktlös, så bortglömd, så liten – i ett system som är skapat för att skydda och stötta.

Vi måste våga göra om. Våga göra rätt. Våga se. Innan fler röster tystnar.

Saleh Abu-Ghafra