Din klasstillhörighet avslöjas även i döden

Den råa klasspolitiken är på stark frammarsch. Den märks inte bara på hur vi lever våra liv. Vår klasstillhörighet avgör också hur länge vi får vandra på denna jord.

Elva år. Så mycket kan det skilja på livslängden mellan fattig och rik i Sverige.

Sedan 1960-talet har siffran nästan tredubblats. På 60-talet levde en rik man i snitt 3,5 år längre än en fattig. Idag är skillnaden 11 år. För kvinnor har siffran också ökat, om än inte lika drastiskt. Från 3,8 år till 8,6 år. Allt detta visar en ny studie som gjorts av forskare på Jönköpings och Stockholms universitet.

Ett fatalt misslyckande för det Sverige vi en gång kallade jämlikt.

Sliten kropp, sämre ekonomi och en tidigare död är tacken för att vara arbetare i Sverige.

Fram till 1980 minskade de ekonomiska klyftorna i Sverige. Där någonstans vände det och den förväntade livslängden stack iväg med ojämlikheten.

Men det finns fler faktorer som spelar in. Även arbetssituationen kan korta livslängden.

Varje år dör 3000 personer i förtid till följd av sitt arbete, enligt Arbetsmiljöverket. Jobbar man i bullriga, dammiga miljöer med ihållande fysiskt arbete ökar risken att dö i förtid.

Fysiskt arbete gör att kroppen helt enkelt går sönder. Många fixar inte att träna eller upprätthålla någon slags hälsosam livsstil på fritiden efter att ha varit aktiv en hel dag. Inom LO-yrkena är det många som inte klarar att arbeta till 67. De kan inte ens att jobba till den gamla gränsen på 65, utan går i pension vid 64. Något som i sin tur leder till mindre pengar på bankkontot.

Sliten kropp, sämre ekonomi och en tidigare död är tacken för att vara arbetare i Sverige.

Att tjockleken på plånboken påverkar livslängden är kanske inte så överraskande. Frågan är hur politiken reagerar.

De avskyr inte bara människor som flytt krig eller har fel hårfärg.

Offensiv fördelningspolitik är ett givet svar. Förkortad arbetstid skulle dessutom verkligen göra skillnad.

Någon hjälp från Tidöregeringen är knappast att vänta. Att mindre bemedlade får gå i graven elva år tidigare är nog inget som bekommer dem. Borgerlig politik går liksom ut på att skillnaden mellan fattig och rik ska vara så stor som möjligt.

Deras svar på utsatthet kokar alltid ner till egenansvar. Samhällsanalysen sträcker sig inte längre än att de tror att människor väljer sin sårbarhet. Regeringen pratar inte om hur politiken kan göra det bättre för människor. Idén är att utsatta och marginaliserade grupper ska straffas och skämmas.

De avskyr inte bara människor som flytt krig eller har fel hårfärg. Den som står utanför arbetsmarknaden eller har hamnat mellan stolarna på andra sätt får också sin släng av sleven.

I Sverige har vi jämnat ut klassklyftor förr. Det går att göra igen.

För dem är arbetslösa bara slöfockar. A-kassan har sänkts och dessutom vill de införa bidragstak som kan bryta mot FN:s barnkonvention.

För att avsky arbetslösa så mycket som de gör är de förvånansvärt usla på att få folk i arbete. Över tio procent i Sverige går utan jobb.

I april visade Tidögänget en imponerande tondövhet genom att dundra ut 4,35 miljarder kronor i ökat rotavdrag. De hade inga problem med att slå dövörat till mot de rapporter om att ensamstående mammor som inte kan äta sig mätta efter senaste årens kostnadsökningar. Altaner och köksluckor stod högre upp på dagordningen.

Svaren på hur vi bekämpar den ekonomiska ojämlikheten finns. I Sverige har vi jämnat ut klassklyftor förr. Det går att göra igen.

Annars kommer det snart skilja mer än elva år på livslängden mellan fattig och rik.

Rasmus Hansson, ledarskribent
rasmus.hansson@skanesfolkblad.se