Annons:
Annons:

”De pissar på hela folkbildningen”

Patrik M Fahlin i filmen ”Inte ett riktigt jobb”. Foto: Cinecct

Det krävs en ny rörelse för att rädda de bitar som finns kvar av Sveriges folkbildning. Det menar regissören Patrik M. Fahlin som vill visa vad studieförbunden och svettiga replokaler egentligen betyder för landet. Och varför vi vore fattigare utan.

När Sveriges förra utbildningsminister Mats Persson (L), meddelade att man var tvungna att skära ned på studieförbunden och satsa på utbildningar som leder till ”riktiga jobb” brast det för regissören och metal-huvudet Patrik M. Fahlin.

Han blev så förbannad att han trots att han aldrig tidigare gjort en film började arbeta på en dokumentär om folkbildning.

Tidöregeringen har sedan dess gjort en historisk nedskärning av folkbildningen med 500 miljoner kronor. Något som har lett till att 8 000 speltillfällen försvunnit i landet och en replokalskris med nästan 300 nedlagda replokaler.

– Ännu en gång reduceras kulturen till en parentes. Jag köper det inte. Kulturbudgeten är så otroligt liten i förhållande till hela Sveriges budget, men drar in kopiösa mängder pengar till statskassan, säger han.

Listan är lång på stora svenska artister som en gång stått i en snusdoftande och svettig replokal tillhörandes ett lokalt studieförbund. Håkan Hellström, Kalle Moraeus, Jireel, Ghost och Marit Bergman, som även medverkar i filmen, är bara några av alla namn.

Med sin dokumentär Inte ett riktigt jobb vill Patrik M. Fahlin undersöka konsekvenserna av neddragningarna som drabbat folkbildningen. Men även lyfta vad folkbildning är och på vilket sätt det bidrar till i samhället.

I filmen får vi möta människor i alla åldrar. Från metalspelande trettonåringar till medelålders folkmusiker och Dungeons and dragons-fantaster. Människor vars liv till och med räddats av det sammanhang de funnit hos studieförbunden.

Tre unga kvinnor vid ett mixerbord och klaviatur i en musikstudio med en elgitarr på väggen.
De unga tjejerna mellan 13 och 16 år i metalbandet Sanctum hittade till varandra via studieförbunden och berättar i filmen om vad det betytt för dem. Foto: Cinecct

Förutom att utbilda framtidens artister visar dokumentären också hur studieförbunden ger människor en gemenskap och social träning.

– Många berättar att det varit deras första steg från total ensamhet till ett sammanhang, som kanske sedan lett till att de har utbildat sig vidare eller landat ett jobb.

– Men framförallt har de fått ett värde i livet. Det är de som är hjärtat i filmen.

Du tar tydlig ställning för vad du tycker i filmen, var det en nödvändighet?

– Detta är en politiskt laddad fråga och jag kan inte stå här och inte vara partisk. Jag har själv folkbildningen att tacka för att jag är den jag är. Precis så som många andra i Sverige, säger Patrik M. Fahlin.

– Men jag är själv inte partipolitiskt bunden, jag vet inte ens vad jag kommer rösta på än. Jag vet bara att jag inte kommer att rösta på ett parti som pissar på hela folkbildningen.

Han tror att det krävs en ny folkrörelse för att rädda folkbildningen och menar det redan håller på att ske.

– Det rör sig otroligt mycket nu, jag kan inte säga exakt hur, men vi har fått väldigt fin respons på filmen och jag åker till alla biografer jag kan för att sätta fokus på frågan.

Just nu har han 25 biobesök inplanerade. I Skåne har filmen visats i Höganäs. Inbokat är även biograf Panora i Malmö den 3 september och Kino i Lund den 6 september.

Nea Magoo Eriksson
nea.magoo.eriksson@skanesfolkblad.se