Ingemanstorps gård ligger cirka 15 kilometer från Hörby. Här möter skogens lummighet åkrarnas glans – detta enligt gårdens egen sajt. Beskrivningen stämmer väl överens med verkligheten. Stora lövträd varvas med öppna fält. I denna landsbygdsidyll har familjen Johannesson bedrivit jordbruk i tolv generationer.

Men idyllen har en baksida. Några kilometer från gårdens huvudbyggnad ligger en annan av jordbrukets fastigheter. Den är sliten, med flagnande fasad. Här bodde en familj från Georgien under tre års tid.

– Han kallade dem sina slavar som skulle göra som han sa, säger Elmer Eklund.

Hon är vän till familjen och besökte dem ofta under tiden de bodde i huset. Enligt henne var standarden mycket låg. Det bekräftas av fotografier som Skånes Folkblad tagit del av. På dem syns mögel, smuts och ett avlopp som svämmar över. Trots de usla förhållandena – och trots att familjen själva bekostade förbättringar på huset – tvingades de arbeta för att få bo där.

– Det är inget hus, det är bättre att kalla det en byggnad. När vi kom dit städade vi ut och fixade så att det överhuvudtaget gick att vara där. I utbyte mot att vi fick bo där skulle männen hjälpa till på gården, berättar Mariia Kokosadze, en av dem som bodde i huset.

Hon och hennes familj kommer från det av Ryssland ockuperade Abchazien. På grund av oroligheterna i hemlandet flydde de först till ryska Murmansk. I samband med att kriget i Ukraina bröt ut fick de problem med rysk säkerhetspolis och flydde vidare till Sverige. När de tackade ja till att arbeta i utbyte mot husrum var familjen asylsökande och hade knappt några pengar.

– Först hette det att vi bara skulle hjälpa till lite, men det blev snabbt varje dag för samtliga fyra män i vår familj, berättar Mariia Kokosadze.

Efter några månader hävdade bonden att familjen var skyldig pengar för elen. Enligt honom hade familjen förbrukat el för 100 000 kronor på fyra månader. För att kunna betala skulden skulle de fortsätta arbeta på gården. Mariia Kokosadze menar att det inte är möjligt att elkostnaderna kunnat bli så höga. Istället tror hon att bonden försökte få dem att betala för uppvärmningen av grisstallen som låg några meter från det hus de bodde i.

– Vi använde knappt någon el och han har aldrig visat någon räkning, säger hon.

Till saken hör att huset, till skillnad från djurstallarna, saknade fungerande värme. Den lilla värme de hade kom från en vedeldad kamin som de själva installerat.

– Jag hittade en billig kamin på Blocket och köpte den åt dem, säger vännen Elmer Eklund.

Familjen hade inget annat boendealternativ och gick därför med på att männen skulle fortsätta arbeta på gården. De jobbade nu både för att betala av skulden och för att få tak över huvudet. Men trots att fyra familjemedlemmar jobbade minskade inte skulden. Efter ytterligare några månader påstod bonden istället att skulden stigit till 200.000 kronor.

Jag såg hur de tappade i vikt, de var helt utmattade.

Samtidigt hade männen fått arbete på byggen runt om i Skåne.

– Vi erbjöd oss att betala hyra, men han sa att han inte ville ha pengar – han behövde arbetare. Vi var tvungna att arbeta om vi skulle bo kvar, berättar Mariia Kokosadze.

För att klara bondens krav arbetade männen på gården efter sina ordinarie arbetspass på byggen runt om i Skåne.

– Jag såg hur de tappade i vikt, de var helt utmattade, säger Elmer Eklund.

Tillvaron blev allt svårare. Familjen fick avslag på sina asylansökningar och förlorade därmed rätten att arbeta lagligt i Sverige. De tvingades dela på sig. Männen reste tillbaka till Georgien – kvinnorna och barnen skulle följa efter senare.

– När männen lämnade ville han att vi kvinnor skulle jobba istället. Det var ett mycket tungt arbete, samtidigt som vi hade mitt autistiska barnbarn och min sjuka mamma att ta hand om, berättar Mariia Kokosadze.

På bilder och videor som Skånes Folkblad tagit del av syns hur familjemedlemmarna utför olika arbetsuppgifter åt bonden. Ibland plockar de potatis på fälten, andra gånger sorterar de dem inne i en produktionsanläggning.

– Maskinen var gammal och det kom mycket rök. Ändå fick vi inte ha porten öppen medan vi arbetade. Han var rädd att potatisen skulle börja gro av solljuset. Han brydde sig verkligen inte om vår hälsa, berättar hon.

Bondens son visade oss jaktkikare som registrerar värme. Med hjälp av dem kunde de se hur många vi var i huset

Ofta var bonden också missnöjd med arbetet.

– När vi av trötthet sorterade fel eller om en sten hamnade bland potatisen kunde han ta dem och kasta på oss, säger hon.

Under den perioden bodde en av Mariia Kokosadzes vänner med familjen. Bonden hade stenkoll på vilka som befann sig i huset och förväntade sig att även hon skulle hjälpa till med potatisen.

– Hans son visade oss jaktkikare som registrerar värme. Med hjälp av dem kunde de se hur många vi var i huset, berättar vännen Tamari Dzamukashvili.

Skulden hade nu stigit till över 400 000 kronor enligt bonden. Detta trots att Mariia Kokosadze uppskattar att familjen tillsammans arbetat över 10 000 timmar på gården. Situationen blev samtidigt allt mer ohållbar. Barnen och mamman mådde dåligt av de usla levnadsförhållandena.

– Han rensade aldrig avloppsbrunnen. Den svämmade över och blandades med vattnet i kranen. Vi tvingades gå till kyrkan med dunkar för att hämta rent vatten, säger Mariia Kokosadze.

De dåliga förhållandena gjorde att mamman insjuknade och tvingades läggas in på sjukhus. Hon hade drabbats av en bakterieinfektion – troligen orsakad av det smutsiga vattnet. Medan Mariia Kokosadze var på sjukhuset med sin mamma ringde bonden upprepade gånger och krävde att hon skulle komma till jobbet.

– Jag försökte förklara att jag behövde ta hand om min sjuka mamma, men han sa att det inte var hans problem.

Det blev droppen för familjen. Dottern hade tidigare lyckats ordna en liten tvåa åt sig och barnen i en närliggande stad. Dit flyttade även Mariia Kokosadze.

– Han har fortsatt att pressa oss att arbeta. Enligt honom är vi nu skyldiga 450 000 kronor, säger Mariia Kokosadze medan hon dukar fram några kaffekoppar i dotterns kök.

Den lilla tvåan är enkelt möblerad. Ett litet köksbord, några sängar och en matta – mycket mer finns inte. Ändå är det en lättnad jämfört med huset utanför Hörby.

– Det är för litet, jag vet. Men vi var tvungna att ta oss därifrån. Jag hoppas ingen annan råkar ut för honom. Han är ständigt på jakt efter arbetare, säger Mariia Kokosadze.

Skånes Folkblad har tagit del av en ljudinspelning där bonden bekräftar de flesta av Mariia Kokosadzes uppgifter. När tidningen når honom för en kommentar förnekar han dock att familjen arbetat för honom. Enligt honom har de som högst hjälpt till någon enstaka gång. Kvinnorna i familjen, påstår han, har inte jobbat alls.

– De var för fina för sådant, säger han

Några ytterligare frågor vill han inte svara på. Istället avslutar han samtalet.

Hiram Li
hiram.li@skanesfolkblad.se

Jesper Klemedsson Sotomayor
Jesper.k.sotomayor@skanesfolkblad.se