Andra klassens medborgare i Kristerssons Sverige
Foto: Martina Holmberg / TT
Rasismen i Sverige har blivit normaliserad och alltmer accepterad. Som muslimsk kvinna ser jag hur det politiska klimatet påverkar våra liv varje dag.
Det skriver Bilar Kassem.
Det är numera ingen välbevarad hemlighet att Sverige genomgår en besvärlig och oroande tid. Rasismen har inte bara återvänt – den har cementerat sin närvaro i samhällets vävnad.
Den riktar sig mot en mångfald av grupper: muslimer, judar, svarta och andra minoriteter. För mig som muslimsk kvinna, synlig genom min slöja, är dess närvaro särskilt påtaglig – i blickarna, i de subtila reaktionerna, i den snabbt väckta misstänksamheten när minsta misstag sker.
Detta klimat av fördomar och misstänkliggörande har förvärrats i dagens samhällslandskap, under ledarskapet av statsminister Kristerssons regering och dess samarbete med Sverigedemokraterna.
Rasismen är naturligtvis inget nytt fenomen. För ett decennium sedan hade jag en vän – en högutbildad kvinna med studier både i Sverige och i England. Trots hennes akademiska meriter valde hon att lämna landet. Jag frågade henne varför. Hennes svar var avklätt och brutalt:
“Jag är en andra klassens medborgare här.”
Redan då, innan Kristerssons regering ens var en realitet, upplevde hon sin marginalisering. Sedan dess har utvecklingen accelererat. Diskursen präglas allt oftare av ett polariserande “vi mot dem”, och samhällsgemenskapen urholkas successivt. Att högt uppsatta representanter för regeringssamarbetet uttrycker sig rasistiskt skär djupt i hjärtat.
Den gången, för tio år sedan, erkänner jag att jag i viss mån ansåg att hon överdrev. Jag ville tro på det Sverige som framhåller allas lika värde, där ursprung och bakgrund inte dikterar hur vi bemöts. Men när jag idag ser det alltmer förgiftade samhällsklimatet, förstår jag hennes upplevelse med smärtsam klarhet. Hennes ord ekar ofta inom mig.
Respekten eroderas successivt i dagens Sverige. Fördomarna har blivit normaliserade – ofta subtila och osynliga, men ständigt närvarande. Bedömningen av människor sker utifrån namn, hudfärg, etnicitet och religion snarare än utifrån individuella kvaliteter och meriter. För många av oss blir det tydligt att vi aldrig fullt ut betraktas som svenska – oavsett hur länge vi levt här eller hur mycket vi bidrar.
Men vi finns överallt:
Vi vårdar dig när du blir sjuk.
Vi undervisar dina barn i förskolor och skolor.
Vi tar hand om dina åldrande föräldrar.
Vi transporterar dig till och från ditt arbete.
Sverige har givit mig trygghet och möjligheter. Jag är kanske inte född här, men jag är svensk – oavsett hur andra väljer att kategorisera mig. Jag vägrar acceptera en hierarki där mitt människovärde rangordnas.
Trots allt hyser jag hopp. Jag tror på ett bättre Sverige. Men det kräver en vilja till förändring hos oss alla.
Framför allt kräver det en regering som ovillkorligen vägrar samarbeta med krafter som bär rasismens ideologiska arv, och som kompromisslöst försvarar varje människas okränkbara värde i detta land.
Vi är alla en del av Sverige.
Vi är alla medborgare av första rang.
Och vi måste stå upp för varandra — oavsett våra respektive bakgrunder.
Bilar Kassem


