Analys: Varför har arbetslösheten förlorat sin politiska tyngd? 

Arbetslösheten i Sverige uppgick i februari till 9,4 procent, en nivå som motsvarar topparna under finanskrisen och pandemins mest intensiva fas. Med undantag för dessa kriser har vi inte sett så höga arbetslöshetstal sedan 1990-talet, då den översteg 11 procent. 

Men varför är arbetslösheten idag en så sval politisk fråga? Historiskt har arbetslöshet på dessa nivåer ofta varit den viktigaste frågan för väljarna. 

På 1990-talet dominerade arbetslösheten helt den politiska agendan. Under riksdagsvalen 2006–2014 stod den i centrum och konkurrerade främst med sjukvårds- och välfärdsfrågor om väljarnas uppmärksamhet. Därefter skedde en förändring: vid valen 2018 och 2022 hade frågan tappat sin tidigare tyngd och framstod som relativt sval. En del av förklaringen ligger i att arbetslösheten var lägre och hade minskat året innan valen, men den var varken låg i ett historiskt perspektiv eller i jämförelse med andra EU-länder. 

Hur ser intresset ut idag? En indikation ges av sökstatistik på internet. Även om sökningar på termen arbetslöshet har ökat något i början av det här året har intresset legat på en historiskt låg nivå sedan valet. 

Man bör dock inte stirra sig blind på arbetslöshetsnivån, eftersom måttet rymmer en viss osäkerhet och påverkas dessutom av samhällstrender som är positiva. Exempelvis tycks det som att fler personer går från att stå utanför arbetsmarknaden till att aktivt söka arbete, vilket innebär att de registreras som arbetslösa. Detta är i grunden en positiv utveckling och beror sannolikt på att fler nyanlända når en kompetensnivå som gör dem anställningsbara. Arbetsförmedlingens arbetslöshetsstatistik visar också att det de senaste åren inte främst är utrikesfödda som drabbats av arbetslöshet, utan i större utsträckning svenskfödda individer. 

Samtidigt har borgerligheten reducerat arbetslöshetsfrågan till en fråga om individens val, där arbetslösheten främst antas bero på höga bidrag och höga löner.

Men tillbaka till grundfrågan. Varför värderar svenskarna inte längre arbetslöshet som en viktig eller den viktigaste samhällsfrågan? Det finns flera möjliga förklaringar, men fenomenet är i grunden egendomligt. Hög arbetslöshet har långtgående konsekvenser – den påverkar ekonomin negativt, bidrar till ökad kriminalitet och har stor betydelse för individens levnadsstandard, känsla av mening och allmänna välmående. 

En viktig orsak är sannolikt politikernas oförmåga att skapa engagemang kring frågan. På vänstersidan blev Stefan Löfvens målsättning från 2014 – att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020 – ett strategiskt misstag. När det stod klart att målet var naivt och inte backades upp av kraftfull politik, tappade frågan sin politiska kraft. Målsättningen blev en belastning för socialdemokratin och något oppositionen kunde driva med. Resultatet blev att Socialdemokraterna i praktiken skrämdes av frågan och mer vände den ryggen än drev den aktivt i val. Partiet gav liksom upp. 

Samtidigt har borgerligheten reducerat arbetslöshetsfrågan till en fråga om individens val, där arbetslösheten främst antas bero på höga bidrag och höga löner. Genom denna förenklade problembeskrivning har man tråkat ut frågan – för väljarna förstår i allmänhet att arbetslöshet är en mer komplex fråga än så. 

Att Sverige kombinerar en hög arbetslöshet med en hög sysselsättningsgrad kan också bidra till att arbetslösheten uppfattas som mindre problematisk. Man kan hävda – vilket även jag har gjort – att sysselsättningen i slutändan är det viktigaste för ekonomin. Och det stämmer. Men ett sådant resonemang riskerar att förbise det omfattande mänskliga lidande som arbetslöshet orsakar, både på individnivå och i samhället i stort. 

En annan förklaring är att arbetslösheten i högre grad påverkar utrikesfödda, vilket kan bidra till att färre upplever sig personligen berörda av problemet. Precis som arbetslöshet i ett annat land sällan väcker starka reaktioner, kan engagemanget vara svagare när de som drabbas tillhör grupper som inte tillhör majoritetsbefolkningen.  

Denna förklaring håller dock inte riktigt. Idag har 30 procent av Sveriges befolkning utrikes bakgrund, och många fler har en nära relation till någon med sådan bakgrund – genom familj, vänner, kollegor eller grannar. Det är knappast någon i Sverige som inte på något sätt är kopplad till personer med utrikes bakgrund. 

Slutligen är arbetslöshetsfrågans låga prioritet också ett symptom på att den överskuggas av frågor som kriminalitet, segregation och integrationsproblem. Men då får man inte glömma bort att arbetslöshet är nära sammanlänkad med dessa problem och bidrar till deras negativa konsekvenser. Samtidigt är arbetslösheten ingen isolerad företeelse, utan en del av större samhällsförändringar – demografiska skiften och strukturella omställningar. Frågor som berör oss alla. 

Om frågan åter ska stå i centrum för debatten måste politiker lyfta och diskutera arbetslöshet och arbetsmarknad ur bredare perspektiv. Hur ska vi exempelvis förhålla oss till AI och dess påverkan på jobb och arbetstider? Vilka strategier behövs för att hantera en arbetsmarknad i snabb förändring? 

Att åter sätta arbetslöshetsfrågan på agendan kräver engagemang, kunskap och bredare perspektiv – något som dagens politiker, både till vänster och höger, uppenbarligen lider brist på. 

Martin Nordin, analysskribent
redaktionen@skanesfolkblad.se