Allt och ingenting. Så kan valrörelsen 2026 sammanfattas.

Inga frågor har blivit framträdande och bitit sig fast och få frågor har tvingat samtliga partier att ta ställning. Det hade kunnat bero på att valet blivit en kamp mellan ideologier och att sakpolitik och specifika frågor fått stå i bakgrunden. Alltså en sådan valrörelse som de flesta väljare efterfrågar.

I stället har frånvaron av ideologi nog aldrig varit tydligare. De politiska förslagen har hoppat fram som ur en popcornmaskin utan att väljare ens alltid förstår från vilket parti de kommer. Tydligast är Moderaternas förslag om avgiftsfri förskola och fritidshem och Socialdemokraternas förslag om en maffialag. I ett blindtest hade nog de flesta väljare kopplat dessa förslag till fel parti.

Det finns flera förklaringar till att det blivit en andefattig valrörelse med brist på ideologi:

1. Den osäkra omvärlden tunnar ut ideologiska skiljelinjer.
2. Mediernas fokus på regeringsduglighet och regeringsalternativ.
3. Blocken har enats i frågor som tidigare skapade konflikt.
4. Partierna är utpräglat valstrategiska.

Samtliga förklaringar är rimliga, men de är ofullständiga. Endast omvärldens påverkan är en direkt förklaring, medan de andra döljer en eventuell underliggande utveckling.

För vad är det som gör att partierna blivit mer lika och mer strategiska?

Jag tror att en viktigare orsak är att partierna prioriterar nya reformer som utvidgar samhällsbygget utifrån deras ideologiska perspektiv framför att värna om de mer grundläggande reformerna som vi alla tar för givna. Alltså att vänstersidan föreslår nya välfärdsreformer med allt mindre nytta i stället för att se till att exempelvis skolan verkligen fungerar tillfredsställande, och att högersidan föreslår frihetsreformer som endast marginellt ökar friheten. Men värst är kanske de konservativa som, i tydlig motsats till sin ideologi, tycks göra sport av att skjuta rättssäkerheten i sank.

Socialdemokraterna har alltid pressats att utvidga välfärden. Ibland har det blivit lyckat, som med maxtaxan i barnomsorgen, och ibland har de trampat fel, som med familjeveckan i 2018 års val. Nu tycks alla vilja bygga ut välfärden. Moderaterna vill ha mer förskola och SD fri tandvård.

Nu tycks alla vilja bygga ut välfärden. Moderaterna vill ha mer förskola och SD fri tandvård.

De liberala frihetsreformerna är tämligen banala förslag, som kall öl på Systembolaget eller (den redan genomförda reformen) att få dansa på krogen. Sann frihet handlar om individuellt och ekonomiskt självförverkligande. Att få möjlighet att bli den bästa versionen av sig själv. För är det någon som tror att tillgången till sprit begränsar friheten för unga mer än en stängd bostadsmarknad eller att AI försvårar inträdet på arbetsmarknaden?

Ännu dummare är politiken på det ekonomiska området. Nu handlar plånboksfrågan nästan uteslutande om att göda en medelklass som redan har det bra ekonomiskt. Här har partierna på vänsterkanten verkligen tappat styråran.

Historiskt har kanske den viktigaste välfärdsreformen varit att minska fattigdomen i samhället. Redan före socialdemokratins födelse påbörjades fattigdomsbekämpningen med 1847 års fattigvårdsförordning, vilken sedan fortsatte med fattigvårdsreformen 1918/1919.

Men nu tar man inte strid om vad som borde vara den mest uppenbara ekonomiska konfliktlinjen i valet: att bidragstaket som ska införas nästa år gör de fattigaste i samhället ännu fattigare, vilket utredaren själv lyfte som ett möjligt brott mot barnkonventionen. Här blir strategi återigen viktigare än ideologi: rädslan att klassas som ett bidragsparti är större än viljan att gå tillbaka till sina mest grundläggande ideal.

Här blir strategi återigen viktigare än ideologi: rädslan att klassas som ett bidragsparti är större än viljan att gå tillbaka till sina mest grundläggande ideal.

Ett förslag från Socialdemokraterna har ett utpräglat värnande syfte: att indexera välfärden mot inflation. Men det verkar vara ett för tråkigt och självklart vettigt förslag för att S ska lyfta fram det på allvar, medierna ska fråga om det och regeringen ta strid mot det.

När endast SD är tydligt ideologiska och tillåts driva igenom sin nationalistiska politik kommer de traditionella partierna att hamna på efterkälken när väljarna upplever att majoriteten av deras förslag är av marginell betydelse.

Mitt råd till alla de traditionella partierna är att gå tillbaka till grunderna. Flest förslag kommer aldrig att vinna ett val, utan det är kvalitativa och tydligt ideologiska förslag som väljarna ser löser verkliga samhällsproblem – inte skapade problem som främst tillfredsställer partistrategernas och mediernas förväntningar om att ”utveckla politiken”.

Nu är det för sent, men något att tänka på till nästa val. Jag hoppas verkligen att nästa valrörelse inte ska kunna slå denna i ideologisk tomhet, brist på inspiration och betydelselösa utspel.

Martin Nordin
analysskribent