Sluta hoppas på Riksbanken – börja bygga Sverige igen

I Skånes Folkblad kunde man nyligen läsa en ledare med rubriken: ”Arbetslösheten beror såklart inte på invandrare eller latoxar.”

Det är befriande läsning.

För alltför länge har svensk politik handlat om att hitta syndabockar. Är det invandrarnas fel? Är det de arbetslösas fel? Är det människor som inte anstränger sig tillräckligt?

Men de flesta som jobbat ett liv vet att verkligheten ser annorlunda ut.

Jag är byggnadsarbetare. Jag har sett människor gå upp klockan fem på morgonen, slita ut ryggar, knän och axlar och ändå vara rädda för att stå utan jobb när nästa projekt tar slut. Jag har sett hur arbetskamrater ställs mot varandra när oseriösa arbetsgivare dumpar löner och villkor. Jag har också sett hur frustrationen ibland riktas mot fel personer.

Men arbetslösheten är ingen naturkraft.

Den är resultatet av politiska beslut.

Sverige har inte brist på arbete. Vi har bostadsbrist. Vi har järnvägar som behöver rustas upp. Vatten och avloppssystem som behöver byggas ut och moderniseras. Vi behöver klimatanpassa vårt samhälle. Vi behöver stärka välfärden.

Det finns jobb att göra.

Det som saknas är politisk vilja.

I Malmö märks motsättningarna extra tydligt. Tusentals människor står i bostadskö samtidigt som byggnadsarbetare går utan arbete eller oroar sig för nästa lönebesked. Vi har en byggkris mitt i en bostadskris. Det är svårt att förklara för unga människor och barnfamiljer varför det inte går att bygga fler bostäder när människor med kunskapen att bygga dem redan finns här.

Där delar jag Folkbladets analys. Men jag drar också en annan slutsats. Vi kan inte sitta och hoppas på att Riksbanken plötsligt ska tänka annorlunda. Riksbanken gör det riksdagen har gett den i uppdrag att göra.

Om uppdraget är fel måste politiken ändra uppdraget.

Lag ska förändras med lag.

Under lång tid har Sverige haft ett inflationsmål på två procent. I praktiken har det inneburit att arbetslöshet accepterats som ett verktyg för att hålla tillbaka inflationen. Det är dags att tänka om.

Vi borde diskutera ett inflationsmål på tre procent med ett glidande intervall på en procentenhet. Inte för att inflation är oviktig – utan för att människor har rätt till arbete, framtidstro och trygghet.

Sverige har dessutom något som många andra länder saknar: ett enormt ekonomiskt handlingsutrymme med en av Europas lägsta statsskulder.

Det har vi gjort.

Frågan är inte längre om vi har råd att investera i Sverige.

Frågan är om vi har råd att låta bli.

Jag är allergisk mot att låna till löpande utgifter. Det gäller hemma vid köksbordet, det gäller kommuner och det gäller staten. Att betala dagens räkningar med morgondagens pengar ger sämre förutsättningar i framtiden, inte bättre.

Men investeringar är något annat. Ingen tycker att det är ansvarslöst att ta ett lån för att bygga ett hus som familjen ska bo i under flera generationer. På samma sätt är det med samhället. När vi bygger bostäder, rustar järnvägar, säkrar vatten och elförsörjningen lämnar vi inte bara skulder efter oss, vi lämnar tillgångar som skapar värde under lång tid framöver.

Det tragiska är att när det ekonomiska utrymmet väl finns används det inte för att bygga landet starkare. Tidöregeringen har gjort stora skattesänkningar och kortsiktiga satsningar som snabbt försvinner utan att lämna något bestående efter sig. Samtidigt står byggkranarna stilla, arbetslösheten biter sig fast och investeringar i bostäder uteblir.

Det är ett historiskt misstag.

Om staten lånar till investeringar som gör Sverige rikare, skapar jobb och stärker vår framtida produktionsförmåga är det inte ansvarslöst. Det är ansvarstagande.

Vi behöver bygga fler bostäder. Vi behöver rusta järnvägen. Vi behöver investera i vatten, elnät och välfärd. Vi behöver bekämpa arbetslivskriminaliteten och slå fast principen om samma lön och samma villkor för alla som arbetar i Sverige.

Det handlar inte bara om byggjobb. När Sverige bygger skapas arbete långt utanför byggstängslen. Chaufförer, industrin, handeln och många andra får del av den aktivitet som investeringarna skapar. Ett jobb leder ofta till flera. När Sverige bygger lyfter det många fler än dem som bär hjälm på bygget.

Vi behöver åter börja tala om arbete, investeringar och rättvisa.

Arbetarrörelsen byggde en gång ett av världens starkaste välfärdssamhällen. Inte därför att vi var rikast från början, utan därför att vi vågade investera i framtiden och trodde på människors förmåga att bygga ett bättre samhälle tillsammans.

I dag är Sverige rikare än på länge.

Frågan är om vi fortfarande har modet att göra det igen.

Jag är byggnadsarbetare. Jag har svårt att acceptera att människor går arbetslösa samtidigt som landet omkring oss ropar efter deras arbete.

Arbetslöshet är inte en naturkraft.

Det är ett politiskt val.

Och det är hög tid att vi börjar välja annorlunda.

Morgan Svensson
Byggnadsarbetare och riksdagskandidat för Vänsterpartiet i Malmö