Att ge välfärdens arbetare schyssta arbetsvillkor är ingen utopi

Över 630 000 personer i Sverige har för hög arbetsbelastning.

Undersköterskor, förskollärare och barnskötare tillhör de yrkesgrupper som alltid har för arbetsbelastning, visar Arbetsmiljöverket i en ny rapport.

Välfärdsyrkena är alltså de som har det stressigast på jobbet.

Det kanske inte är sprängstoff ur ett nyhetsperspektiv. Vi har ju vetat om det här ett tag, så att säga.

Kanske borde vi ställa oss frågan varför inget görs? Varför är det inte ramaskri i den svenska debatten om det här?

Väljarnas viktigaste frågor

Sjukvården och skola/utbildning ligger i topp när Novus listar väljarnas viktigaste frågor. Väljarna vill ha bra vård och utbildning.

Grunden för det läggs med goda arbetsvillkor. Och i förlängningen handlar det om vilka resurser som läggs på de det här från politikens sida.

Det borde ju liksom ringa varningsklockor hos politiker när vi dessutom vet att välfärdens arbetare är de som toppar sjukskrivningslistorna. Men ändå verkar det liksom inte göra det.

Varför?

Tja. Till råga på allt är detta kvinnodominerande yrken. Politiken har inte alltid tagit kvinnors arbetsvillkor på allvar. Det märks också i sjukskrivningsstatistiken där kvinnor är kraftigt överrepresenterade.

Dåliga förutsättningar

Det slutar inte heller med den höga belastningen. Villkoren är oftast ganska kassa i övrigt också.

Det här människor som inte bara kan dra upp sin laptop och jobba från soffan när man känner sig snörvlig.

Obekväma arbetstider, sämre möjligheter till återhämtning och för höga krav i relation till hur mycket resurser som finns.

Lägg därtill en känsla av maktlöshet av att inte kunna påverka sina arbetsförhållanden så har vi en riktigt bra grogrund för stress och utbrändhet.

Och det visar sig såklart även på andra sätt.

8 av 10 i dessa grupper anser sig vara mentalt uttröttade. 7 av 10 är fysiskt utmattade och smärta och värk är vanligt. Tilltron att orka arbeta fram till pensionen är dessutom låg.

Ofta har de som arbetar i välfärdsyrkena en stark moralisk kompass. De vill utföra sina yrken, de vill hjälpa människor trots sina usla arbetsvillkor.

Men en stark moralisk kompass råder inte bot på allt. Framförallt hjälper det inte den dagen kroppen faktiskt säger stopp.

Som samhälle måste vi börja konstatera att det här inte är hållbart. Det är inte schysst mot någon.

Vilka ska vilja jobba i dessa yrken? Vilka människor vill aktivt söka sig till jobb med alldeles för hög arbetsbelastning och hög risk för sjukskrivning?

Ingen utopi

Hur ska vi lösa så att de som har våra liv i sina händer ska förses med goda arbetsvillkor?

Ja. Vi kan börja med att avskaffa karensavdraget. Det finns ingen anledning till att det existerar.

Men det som hade gjort störst skillnad skulle vara en arbetstidsförkortning. På vissa håll i landet genomförs det med goda resultat, exempelvis inom äldrevården.

På sikt skulle det skapa hållbara arbetsförhållanden.

Välfärden behöver också fler som jobbar i den. Om vi ska få folk att vilja söka sig dit måste det börja med goda arbetsvillkor.

Vi kan inte längre bara förlita oss på deras goda vilja och starka moraliska kompass.

En värld där undersköterskorna slipper springa mellan patienter och förskollärarna har lagom stora barngrupper är liksom inte någon utopi.

Rasmus Hansson, ledarskribent
rasmus.hansson@skanesfolkblad.se