Regeringens problem är inte invandringen, det är invandrare
”Det är alltid någon med invandrarbakgrund som står näst på tur i utrensningen.”
Invandringen som politisk fråga må vara död men frågan om invandrare är hetare än någonsin, skriver Karina Cubilla.
Migrationsdebatten är död. Tidöpartierna, som i praktiken styrs av Sverigedemokraterna, är övertydliga: så få människor som möjligt ska komma till Sverige.
Socialdemokraterna vill inte vara sämre och har sedan den stora omläggningen 2015 haft ett högt tonläge i frågan och fattat beslut om att invandringen behöver vara fortsatt stram.
Inget pekar heller på att folk i Sverige vill ha en generösare invandringspolitik, snarare tvärtom. SD är ju ändå det näst största partiet i landet.
”Kom inte hit!”
Det svenska flyktingmottagandet är lågt, men Tidöregeringen är inte nöjda. Tvärtom. Politiken talar sitt tydliga språk: ”kom inte hit!”
Kvalificering till välfärden, bidragstak, kulturkrig om värderingskonflikter. Permanenta uppehållstillstånd ska rivas upp och ersättas med tillfälliga. Angiverilag för att hitta de allra mest utsatta och återvandringsbidrag för att få folk som har rätt att stanna att lämna ändå.
En stor del av politiken som nu rullas ut har udden riktad mot just människor som kommit hit – och deras barn.
Handlar om mer än retorik
Ledande företrädare för en majoritet av våra riksdagspartier talar ofta och mycket om de närande och de tärande. Om hur Sveriges naiva inställning gjort att folk kommer hit och skor sig på oss.
Retoriken kritiseras och väcker känslor. Men värst är ändå politiken.
Det är viktigt att påminna sig själv om det: det faktiskt inte handlar om ord. Ju mer SD-sanktionerad politik som rullas ut, desto fler är det som påverkas.
Och de avlöser varandra, texterna om helt overkliga utvisningsbesked.
Kastar ut etablerade unga
Det är 21-åriga Ashkan som jobbar på Volvo i Göteborg och som trots tio år i Sverige, fast jobb och en tydlig hotbild mot sig i hemlandet Iran nu ska ut. Men Iran bedöms vara för farligt så i stället hålls han inlåst i ett förvar som en kriminell.
Ashkans fackklubb, flickvän och tja, flera hundra andra kämpar för att han ska få stanna. Men inget verkar hjälpa. I det nya, hårda Sverige finns inga förmildrande omständigheter.
Eller undersköterskan Aliim, som Sydsvenskan rapporterar om. Han lämnade sitt fasta jobb och sin bostadsrätt efter besked om utvisning.
Efter slopandet av det så kallade spårbytet han inte längre kunde söka arbetstillstånd i stället för asyl blev hans enda alternativ att gå under jorden. Idag lever han som papperslös någonstans i Frankrike för att slippa skickas tillbaka och riskera att dö.
Vad är integration ens värt?
Detta är inte en text som förespråkar en tillbakagång till tidigare ordning. Det skulle vara svårt, inte minst då vi i dag redan har en stor integrationsskuld där allt fler samhällsproblem etnifieras.
Men det är ingen naturlag att det måste vara så. Tvärtom bör det ses som en direkt effekt av den politik som förts de senaste årtiondena. Sämre välfärd, urholkade socialförsäkringar, massarbetslöshet.
Och så talas det om integration, om jobb och om att ett gott leverne.
Men det verkar inte finnas någon bortre gräns eller några morötter att tala om. Det är alltid någon med invandrarbakgrund som står näst på tur i utrensningen.
Nu är det människor som kommit hit, lärt sig språket och skaffat sig ett jobb som ska ut. Vad är egentligen integrationen värd?
Människor bakom siffrorna
Framför allt måste man i alla fall påminna sig om att det bakom snacket om volymer finns människor. Och ju mer snaras dras åt, desto svårare blir politiken att försvara.
För ärligt talat, hur många svenskar tycker egentligen det är en bra idé att utvisa människor som faktiskt lyckats skapa sig ett liv här?
Och det kanske är klokt att inte ta ännu en kamp om invandringen och inte elda på den konflikt som främst verkar göda enfrågepartiet Sverigedemokraterna.
Människor bryr sig om människor
Någonstans måste det ju vara nog. Det måste finnas en bortre gräns för hur man kan behandla människor och hur mycket man kan leka med deras liv.
I dagarna skapade en medlem i MUF rubriker över hela landet genom att sjunga ”ausländer raus” på en fest, en låt med tydliga rasistiska undertoner.
Men det borde varken förvåna eller förarga när vår regering, ledd av hans moderparti Moderaterna, i praktiken säger exakt samma sak med sin politik.
Och motståndet kommer växa sig större. Människor bryr sig faktiskt om andra människor, oavsett om politiker helst inte vill låtsas om det.
Karina Cubilla, ledarkrönikör
karina.cubilla@skanesfolkblad.se
