Efter två och ett halvt år har produktivitetskommissionen lämnat sitt slutbetänkande.

Det kan inte komma lägligare. Tillväxten sjunker, utsläppen ökar. Det råder fortfarande massarbetslöshet och ingenting i budgeten pekar på att skutan kommer vända inom någon överskådlig framtid.

Och det är just tillväxten som är i fokus. Vad står i vägen för svensk ekonomi, hur får vi den att blomstra? Det som kallades för ekonomisk kris har ju hållit i så länge att det snarare blivit det nya normala.

Det är ingen lätt läsning. Över 600 sidor presenterades i början på oktober som täcker allt från arbetsmarknaden, teknisk utveckling till välfärd, forskning och konkurrens.

En intressant del rör det som i folkmun kallas vinster i välfärden. Det visar sig att det inte bara är vänsterextrema bakåtsträvare som har problem med dem. Behovsstyrd vård och efterfrågad vård är ju vitt skilda saker. Och i Sverige har vi ju, i alla fall i teorin, kommit överens om att vi ska ha den förstnämnda.

Den fria etableringsrätten gör att vården blir svår att erbjuda efter behov. I områden där avstånden är stora eller befolkningen är i sämre hälsoskick, blir det dyrare att verka.

Där i välmående och tätbefolkade områden, sker överetablering. Det är billigt att bedriva verksamhet men effekten blir inte sällan en överetablering. Fler vårdcentraler än vad som behövs – och med tomma platser.

Tomma platser i till exempel skolor driver i sin tur upp skolpengen, då fasta kostnader som lokaler inte går att rucka på. Notan hamnar på skattebetalarna.

Dessutom tillkommer kostnader för de kontroller som då ska ersätta både den offentliga driften och offentlighetsprincipen, som inte gäller dessa företag.

Och så var det detta med fifflare, sådana har vi ju sett en hel del av inom välfärdsföretagandet. Den kriminalitet som ätit sig in i våra offentligt finansierade verksamheter förklaras till stor del av avregleringen.

Men även sådana aktörer som inte alls är intresserade av att ta hand om våra äldre eller ge barn en god skolgång utan bara vill maxa sin vinst.

Produktivitetskommissionen föreslår därför att lagen om valfrihet, lov, slopas helt för primärvård. De konstaterar även att de vinster som kan räknas hem av att konkurrensutsätta välfärdssektorn över lag är små.

Det rör alltså på sig. Fastän tempot är frustrerande lågt så ska alla som tror på ordning och reda i välfärd och ekonomi vara glada över Produktivitetskommissionens slutbetänkande.

Och Almega, vårdföretagens arbetsgivarorganisation, verkar på riktigt oroliga och menar att man hamnat snett. Egenintresset ljuger aldrig. Men det gör å andra sidan inte heller en av Tidöregeringen tillsatt kommission.

Vår regering borde dra i handbromsen men det kommer de inte göra. Vill vi på riktigt ta tillbaka kontrollen behöver de bytas ut.

Karina Cubilla, ledarkrönikör
karina.cubilla@skanesfolkblad.se