Sagan om kapitalismen

Berättelsen lyder: det var kallt, rått och hemskt. Mer eller mindre alla levde i extrem fattigdom. Men sen kom den, som en vårvind som tog med sig ljuset, blommorna och värmen. Den gav oss alla mat på bordet, teknologiska underverk, en gemensam strävan uppåt och bortåt. Vem var den?

Ni gissade det: kapitalismen så klart!

Denna bild har förts fram av bland annat den kanadensiske psykologen Steven Pinker, ekonomiprofessorn Jeffrey Sachs och vår egen Hans Rosling. Det är det fastslagna narrativet, det vill säga att kapitalismen lyfte alla till bättre och rikare liv.

När Pinker i sin bok ”Enlightenment now” beskriver hur kapitalismen minskat den extrema fattigdomen använder han sig bland annat av den här grafen (med procentuell extrem fattigdom på y-axeln och årtal på x-axeln):

Han menar att fram till början av 1800-talet levde cirka 90 procent av befolkningen i fattigdom, under 1,9 dollar per dag. När sedan den industriella revolutionen tog fart, tack vare kapitalismen, så minskade fattigdomen globalt.

”Det låter ju toppen! Vad är problemet?”

Dylan Sullivan och Jason Hickel har i sin studie “Capitalism and extreme poverty: A global analysis of real wages, human height, and mortality since the long 16th century” tittat på världens alla regioner och undersökt lönenivåer, dödlighet och längd. Detta istället för det väldigt trubbiga måttet BNP.

De hävdar att dessa tre välståndsfaktorer ger en bättre bild av verkligheten för befolkningen. Författarna visar detta bland annat genom det indiska exemplet där BNP per capita ökade med 27% mellan 1870-1921. Under samma period innebar den brittiska kolonialpolitiken att flera svältkatastrofer dödade tiotals miljoner och att förväntad livslängd minskade med 20%.

Ett annat exempel är från Filippinerna där BNP ökade med 15% mellan 1820-1902 samtidigt som dödligheten ökade för att ”det var en generell försämring av levnadsstandarden för bönder, en konsekvens av den snabba kommersialiseringen av jordbrukssektorn.”

Så hur ser det ut om vi tittar på annat än BNP?

Först och främst måste en sak klarläggas. Kapitalismen drog inte igång 1820. Mellan det att den bröt ut och igenom och Pinkers ganska godtyckliga startpunkt hade vi bland annat utdrivning från gemensamt ägd mark, kolonialismen och slavhandel.

Vad fick det för konsekvenser?

Om vi tittar på längd så var de européer som föddes 1850 väsentligt kortare än de som föddes på 1500-talet. I Latinamerika återhämtade sig genomsnittlig längd lite efter deras självständighet runt 1810 men var förbi deras 1700-talsnivå först runt 1940. För Peru så var människor födda på 1990-talet fortfarande kortare än före den spanska invasionen (!).  

Kapitalismens intåg tillsammans med kolonialismen innebar också en minskning av reala löner. Författarna skriver att det inte finns några bevis för att södra Asiens lönenivåer och längd rört sig i positiv riktning mellan 1590-talet till början av 2000-talet.

Pinker, Rosling, Sachs och alla de andra förespråkarna för narrativet ”kapitalismen räddade oss från fattigdom” har rätt i att världen har blivit rikare som helhet. Men det fick positiva effekter för människors levnadsstandard först när de sociala rörelserna tvingade fram välfärdsreformer, när sjukvård och skola byggdes ut, när befrielserörelserna ledde till nationell självständighet. Innan dess var kapitalismen ingen generell välgörare, oberoende av vilken parameter vi tittar på.

Som med så mycket av de prokapitalistiska argumenten så baseras de på en känsla. En stor anledning till den slappheten är att de faktiskt inte behöver vara speciellt noggranna. De har plattformarna, tidningarna, sociala medier etc. Allt backar upp denna världsbild, att kapitalismen är toppen och har lett till en ny skön värld.

Om man sedan faktiskt tittar på datan så har det i verkligheten varit hungerspelen fram till att revolterna och revolutionerna tvingade fram en ökad fördelning av resurserna.

Elias Efvergren