Parisavtalet fyller tio år: När regeringen backar måste våra kommuner träda fram

För tio år sedan samlades världen i Paris för att underteckna vad som blev vår tids viktigaste globala klimatavtal. Det historiska genombrottet kom inte från ingenstans, det var ett resultat av politiskt mod från ledare som var villiga att inte bara sätta ambitiösa mål, utan att göra det hårda diplomatiska arbete som krävdes för att få med sig andra.

När avtalet slöts den 12 december var Sverige en av dessa ledare.

Stefan Löfvens regering drev EU mot en position grundad i solidaritet och ansvar. Det handlade inte enbart om inhemska mål, utan att erkänna Europas långa och tunga avtryck i världen och förstå vad det innebär för vår roll idag.

Sverige pressade på för att EU skulle ta ansvar för sina historiska utsläpp och agera partner till de länder som bidragit minst till klimatkrisen, men drabbas hårdast. Detta krav på rättvisa gav tyngd och trovärdighet åt Europas diplomati. Det byggde det förtroende utan vilket Parisavtalet inte hade kunnat lyckas i 2015.

Ett decennium senare, när världens ledare samlades i Belém för COP30, kunde kontrasten knappast ha varit mer slående. Sverige, ett land som en gång var centralt för att forma Europas klimatledarskap, var knappt synligt. Ministrar var frånvarande under avgörande dagar i förhandlingarna och i global diplomati är frånvaro aldrig neutral.

Medan det nationella ledarskapet drog sig tillbaka, trädde en annan typ av ledarskap fram. I Belém kom de mest jordnära rösterna inte från regeringar, utan från städer och regioner.

När ministrar är närvarande kan de lösa upp dödlägen, bilda allianser och signalera allvar. När de inte är där blir Sverige en åskådare i diskussioner där vårt ledarskap en gång var viktigt. Jag har sett otaliga gånger hur ett vältajmat ingripande från en minister kan förändra åsikterna och driva förhandlingarna framåt. I år var Sverige knappt närvarande.

Ändå, medan det nationella ledarskapet drog sig tillbaka, trädde en annan typ av ledarskap fram. I Belém kom de mest jordnära rösterna inte från regeringar, utan från städer och regioner.

Borgmästare och lokala ledare talade med en tydlighet som återspeglade deras levda verklighet: översvämmade områden, stigande havsnivåer, uttänjd infrastruktur, energiomställning under press och invånare som kräver skydd och framsynthet. Dessa ledare är nära konsekvenserna av klimatförändringarna och nära de människor som måste leva med dem. Den närheten har blivit en kraftfull drivkraft för ambition.

Bland dem utmärkte sig Malmös Katrin Stjernfeldt Jammeh. Hennes närvaro var en påminnelse om att även när Sveriges regering retirerar, fortsätter det lokala ledarskapet att agera. Malmö har länge varit en föregångare, och i Belém argumenterade de för att städer förtjänar en formell roll i FN:s klimatförhandlingsprocess.

Städer vet vad som fungerar, vad som misslyckas och hur snabbt momentum kan förloras när beslut fattas långt ifrån de samhällen de påverkar.

Malmös ledarskap bygger på långsiktigt, konkret arbete snarare än slagord. Stadens engagemang för klimatneutralitet till 2030, årtionden före EU:s tidsramar, har matchats av verkliga investeringar i förnybara stadsdelar, cirkulära system och modern dagvattendesign. Malmö har visat att ambition och social rättvisa kan gå hand i hand.

Översvämningsskyddsåtgärder riktas mot de mest utsatta; nya transportlösningar prioriterar tillgänglighet; och klimatplanering är oskiljaktigt från social sammanhållning. När nationella klimatåtgärder vacklar fortsätter Malmö att visa hur ansvarsfull, framåtblickande styrning ser ut.

Över hela Skåne behöver vi se fler kommuner som träder fram för att fylla gapet när regeringen har dragit sig ur.

Det är därför nästa års val är så viktigt. Sverige behöver en regering som förstår diplomati, värdesätter europeiskt samarbete och tar vårt globala ansvar på allvar. Vi behöver ledare som inser att klimatpolitik inte är en abstrakt övning utan en fråga om säkerhet, trovärdighet och internationell solidaritet.

Men även när vi arbetar för att återställa Sveriges plats på den globala scenen måste vi erkänna att mycket av det praktiska klimatarbetet som formar människors vardag sker lokalt.

Över hela Skåne behöver vi se fler kommuner som träder fram för att fylla gapet när regeringen har dragit sig ur. Vi behöver planera för stigande havsnivåer, stärka infrastrukturen, återställa naturliga buffertar och söka lösningar som både skyddar samhällen och bygger ekonomisk motståndskraft. Klimatåtgärder kommer att lyckas eller misslyckas, nära hemmet.

Mindre kommuner, som mitt eget Simrishamn, kanske inte har skalan av en stad som Malmö, men har kapacitet att leda på sätt som är mer omedelbara, mer personliga och ofta mer innovativa.

En socialdemokratisk vision för Simrishamn kan vara en trygg, motståndskraftig och framtidssäker kommun, en som skyddar sina invånare, kustlinjer och hem från växande risker samtidigt som den stärker rättvisa och gemenskap.

För Simrishamn innebär detta att se klart på de utmaningar som väntar och svara med den typ av praktiska, skyddande åtgärder som socialdemokratin alltid har stått för. Det handlar om att planera för extremväder och se till att ny infrastruktur byggs för att tåla framtidens klimat.

Det handlar också om att investera i naturliga lösningar, våtmarker, kustnära buffertar och modern dränering, som skyddar både invånare och ekosystem. Samtidigt behöver vi bygga ut en trygg och sammanhängande cykelinfrastruktur och skapa fler möjligheter för lokal förnybar energiproduktion, så att människor både kan delta i omställningen och stå starkare när elpriserna skiftar.

Och framför allt handlar det om att stödja invånare, så att ingen lämnas ensam med kostnaderna eller komplexiteten i att klimatanpassa sitt hem. Detta är inte abstrakta idéer; de leder till verklig trygghet för familjer, verkligt skydd för egendom och ett konkret förtroende för att kommunen är rustad för framtiden.

Om regeringen vägrar att dyka upp i de rum där globala klimatbeslut fattas, måste ledarskapet komma från annat håll. Och det kan det. Malmö visade det i Belém. Städer runt om i världen bevisar det. Och här i Skåne kan samhällen som Simrishamn visa att klimatledarskap inte definieras av befolkningsstorlek, utan av politisk vilja och ett engagemang för ansvar.

Tomas Spragg Nilsson
socialdemokrat, Simrishamn