Så länge Sverige är en demokrati får folk prata vilket språk de vill
En moderat politiker i Malmö är upprörd över att folk pratar för lite svenska stan. Men i Sverige får man faktiskt prata vilket språk man vill.
En moderat politiker i Malmö är upprörd över att människor på stan inte pratar svenska. Så länge Sverige är en demokrati får man prata vilket språk man vill.
I Skåne bor människor från alla världens hörn och det talas många olika språk. Hit har folk flyttat för att både jobba och fly från krig.
Det är inte alltid friktionsfritt – men det berikar både kulturellt och ekonomiskt. Lite som möten med folk gör i allmänhet, skulle man kunna säga.
Moderaten John Roslund i Malmö är dock bekymrad. Han tycker det är jobbigt att behöva höra andra språk än svenska på stan. Han sparar inte på krutet i sin insändare i Sydsvenskan och slår fast att det är respektlöst, både mot honom och mot Sverige.
Sverige betalar ju för modersmålsundervisning för att det främjar språkkunskaper. Borde då inte alla bara prata svenska med varandra, frågar han sig.
Roslund verkar tro att modersmålsundervisningen är en transportsträcka för människor att bli den han tycker de ska vara. Ett nödvändigt ont för att åsamka honom så lite lidande som möjligt.
Ryssar ska skämmas och helst inte röra sig i närheten av Jens Liljestrand.
En kulturell one size fits all-mentalitet som moderater ironiskt nog gärna smetar på vänstern. Men argumentet de gärna använder då, att alla faktiskt inte är likadana verkar inte gälla här.
I Expressen Kultur skriver den profilerade Jens Liljestrand om vad man nog får kalla hans Jimmie-moment. Han har semestrat på kontinenten och hört människor prata ryska.
Med en förvirrad avsky beskriver han hur han känt en impuls att väsa provokationer och sparka sand på deras pommes. Trots försök till humor är poängen glasklar: ryssar ska skämmas och helst inte röra sig i närheten av Jens Liljestrand.
Låt oss säga att Liljestrand hade semestrat och hört hebreiska och skrivit en text om hur han känt en impuls att attackera människor enbart för att de är judar. En sådan text hade inte fått se dagens ljus i svensk media, oaktat hur många folkrättsexperter som menar att Netanyahu genomför ett folkmord.
Det är bara en liten tanke att lufta, ännu en text att skriva.
Det är så uppenbart, men det känns viktigt att lyfta ändå. Vi lever i en tid då otaliga mängder politiker gör allt i sin makt för att göra skillnad på folk och folk.
Och låt oss konstatera att väldigt många svenskar mer än gärna slipper bli utdömda för vad vår sittande regering gör och inte gör. Med nyheter som att en ministers son är aktiv rasist och en vice statsminister som tycker Israel gör världen en tjänst är Sverigebilden sargad, för att uttrycka sig milt.
Men i alltför stora delar av Sverige är det tyvärr så här nu. På redaktioner, i världen och i folks huvuden gör man skillnad på folk och folk. På gator och torg tittar människor snett på andra för de talar ”fel” språk.
Men för personer som Jens Liljestrand finns inga risker, inga politiska intentioner. Det är bara en liten tanke att lufta, ännu en text att skriva. Han bara ställer frågan och undrar: är det rimligt att ryssar semestrar på Kreta?
Och Moderaten i Malmö, han ställer också bara frågan.
Men hans partikamrater i regeringen vill inte bara utreda modersmålsundervisning, de vill plocka väck den. Det är ju ändå det uttalade målet för Sverigedemokraterna och då vet vi att det är det som gäller.
Om du någonsin undrat vad rasism egentligen är så är väl detta två kanonexempel. Att känna starkt obehag och hat när man hör främmande språk. Viljan att styra vad andra talar för språk och deras möjlighet att utveckla färdigheter inom dem.
Språkforskare är rörande överens.
Att tycka sig ha facit på vad som är rätt och fel sätt att vara, som att det som är bra är objektivt. Att inte främst ställa sig frågan om man själv kanske är ute och slirar utan hellre vill begränsa de andra.
Det svenska språket är viktigt för både individen och för landet som helhet. Det kan skapa gemenskap och jämlika möjligheter till ett gott liv.
Språkforskare är rörande överens: det är bra att studera de språk man praktiserar och den som behärskar sitt modersmål behärskar i större utsträckning även fler språk.
Men tanken med ett gemensamt språk som ett verktyg för att radera andra är obehaglig. Den sortens politiska kontroll och ofrihet borde vid det här laget varit förpassad till historiens skräphög.
”Är det fel på mig eller världen?” undrar Jens Liljestrand menande i sin slutkläm. Samma moraliska överlägsenhet kan urskönjas i John Roslunds sista stycke när han tycker det blivit ”mer modersmål än svenska”.
Tyvärr verkar den auktoritära nationalismens bottenskrap vinna mark både politiskt, i våra medier och i våra sinnen. Och de som bara ställer frågan närmar sig i själva verket våra grundlagsstiftade rättigheter.
Eller så är de bara skitstövlar.
Karina Cubilla, ledarkrönikör
karina.cubilla@skanesfolkblad.se


