De rödgröna måste klargöra vad deras gemensamma projektet är

Det räcker inte att kritisera den regering som sitter vid makten. Den som gör anspråk på att ta över måste också kunna visa hur ett regeringsalternativ ska fungera. Det skriver författaren Jan Svärd från Malmöreformisterna.

Magdalena Andersson står inför en avgörande politisk uppgift: att samla en rödgrön regering som inte bara kan bildas efter ett val, utan också har förutsättningar att hålla ihop och genomföra sin politik.

Det är en sak att vara överens om att Sverige behöver en annan politisk riktning. En helt annan att komma överens om vad den riktningen faktiskt ska innebära. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har olika prioriteringar och delvis olika syn på hur samhällets resurser ska fördelas. Hur ska de hantera motsättningarna? Vilka krav är förhandlingsbara, och vilka är så grundläggande att de kan bli hinder för ett gemensamt regeringsprogram?

Det är frågor som inte kan skjutas framför sig hur länge som helst. Väljarna har rätt att få veta vad ett rödgrönt alternativ vill åstadkomma, hur det ska finansieras och vilka kompromisser som kan bli nödvändiga. Att hänvisa till att förhandlingarna får lösa problemen efter valet är inte tillräckligt. Det är just före valet som partierna behöver visa att de har en gemensam idé om Sveriges framtid.

Vad är det gemensamma projektet? Ska tyngdpunkten ligga på att stärka välfärden, minska de ekonomiska klyftorna, bygga fler bostäder och förbättra tandvården? Ska karensdagen avskaffas så att människor inte förlorar en dagsinkomst när de blir sjuka? Ska en arbetstidsförkortning börja genomföras, med målet att ge människor mer tid för familj, återhämtning och ett liv utanför arbetet? Och hur ska klimatomställningen påskyndas? Hur ska dessa mål vägas mot varandra när budgeten inte räcker till allt? Det är i sådana konkreta frågor som ett regeringsalternativ får sitt innehåll och sin trovärdighet.

En regering är inte bara en samling partier med var sin minister. Den måste kunna fatta gemensamma beslut, hantera konflikter och ta ansvar även när kompromisserna blir impopulära. Om partierna inte kan visa hur de ska göra det, riskerar själva regeringsfrågan att bli en diskussion om positioner snarare än om politik.

Om partierna inte kan visa hur de ska göra det, riskerar själva regeringsfrågan att bli en diskussion om positioner snarare än om politik.

Men det finns också en annan sida av saken. Vad händer om Magdalena Andersson inte lyckas samla ett fungerande rödgrönt alternativ? Vad innebär det för Sverige om Ulf Kristersson får fortsätta att regera med Sverigedemokraternas stöd? Vilka politiska vägval blir då aktuella under ännu en mandatperiod, och vilka frågor riskerar att få stå tillbaka?

Det räcker inte att beskriva den situationen med allmänna varningar. Den behöver diskuteras i sak. Vad innebär de olika partiernas förslag för sjukvården, tandvården, skolan och äldreomsorgen? Hur påverkas hushållens ekonomi, bostadsbyggandet och möjligheterna att genomföra klimatomställningen? Vilka grupper får del av reformerna, och vilka får bära kostnaderna?

Det är också här som oppositionens ansvar blir tydligt. En opposition behöver inte bara reagera på regeringens beslut. Den behöver formulera alternativ, redovisa sina prioriteringar och förklara vad den själv skulle göra annorlunda. Annars lämnas det politiska samtalet åt regeringens dagordning och oppositionens invändningar blir lätt en lång rad kommentarer till någon annans politik.

Andersson har därför ett dubbelt ansvar. Hon behöver både hålla samman sitt eget parti och skapa förtroende mellan de partier som kan komma att ingå i ett regeringssamarbete. Men hon behöver också förklara för väljarna vad samarbetet ska betyda i praktiken. Hur ska konflikter lösas? Vem får sista ordet när partierna inte är överens? Och hur ska väljarna kunna utkräva ansvar om kompromisserna innebär att viktiga vallöften inte genomförs?

De frågorna gäller inte bara Socialdemokraterna. Vänsterpartiet och Miljöpartiet behöver också redovisa hur de ser på ett gemensamt ansvar. Det går inte att både kräva avgörande inflytande och samtidigt lämna alla svåra avvägningar åt någon annan. Ett samarbete förutsätter att alla parter är beredda att ta ansvar för helheten, inte enbart för sina egna profilfrågor.

De frågorna gäller inte bara Socialdemokraterna. Vänsterpartiet och Miljöpartiet behöver också redovisa hur de ser på ett gemensamt ansvar.

Samtidigt måste Kristerssons regeringsalternativ granskas med samma konkretion. Vilka överenskommelser ska styra politiken? Hur ska samarbetet med SD fungera när partiernas intressen skiljer sig åt? Vilka beslut är gemensamma och vilka är resultatet av förhandlingar mellan partier med olika politiska utgångspunkter? Det är rimliga frågor till varje regering som vill fortsätta styra.

Det svenska politiska samtalet behöver alltså handla mindre om vilka som kan vinna en förhandling och mer om vad förhandlingarna ska leda till. Regeringsduglighet är inte bara förmågan att få ihop ett avtal. Den handlar också om att kunna redovisa en riktning, hantera motsättningar öppet och ta ansvar för konsekvenserna av de beslut som fattas.

Om Andersson inte lyckas samla ett rödgrönt alternativ måste hon kunna förklara varför. Men innan dess behöver hon och de andra partiledarna svara på en ännu viktigare fråga: Vad är det för Sverige de vill bygga och hur tänker de göra det tillsammans?

Jan Svärd
författare och ordförande för MalmöReformisterna