”Min familj får en surkärring, ge mig medicinen så jag kan bli lugn igen”

Det råder stor brist på östrogen i Sverige. Ana Paula Cano Montero i Malmö kunde inte hämta ut hormonsprayet Lenzetto på hela sommaren. – Det är mycket som vi kvinnor ska stå ut med, säger hon.

I en ljus 1800-tals lägenhet i centrala Malmö bjuder Ana Paula Cano Montero på kaffe. Hon är 46 år och har sedan i vintras fått behandling för sina klimakteriebesvär med hormonsprayet Lenzetto. Men i början av sommaren var det restnoterat och gick inte att få tag på. 

– Jag gick till några olika apotek, men jag gav upp. För de sa att det var slut. Så det var lika bra att bara acceptera läget. 

Dessutom var hennes gynekolog sjukskriven och hon hade redan haft svårt att hitta en gynekolog att gå till som kunde skriva ut hennes hormonpreparat. Den första hon gick till blev det bara ett besök hos. 

– Hon jobbade tills hon var 90 år, men efter mitt första besök där gick hon bort. Det är brist på gynekologer i Skåne så det var inte så mycket jag kunde göra.

Att det är så stor brist på östrogen ser hon som ett samhällsproblem. 

– Jag tycker det är fruktansvärt att det ska vara på det sättet. Vi måste ju skapa ett rättvist samhälle. När det kommer till allt, framförallt sjukvården och medicin.

Bristen på transdermal östrogen, alltså hormoner som tas upp av huden, har varit en följetong under en längre tid, men har eskalerat under 2026. Både spray, plåster och gel har varit restnoterade långa perioder. En av de största orsakerna är, enligt läkemedelsverket, en kraftigt ökad efterfrågan i många länder. Och att läkare har blivit mer generösa med att skriva ut behandling. 

För Ana Paula Cano Montero började det med att hon under en längre tid upplevt sömnbesvär, svettningar och mycket irritation. Hon svettades framförallt mycket på nätterna.

– Livskvaliteten är ju inte den bästa när man har brist på sömn. Eller den här djupa sömnen. När man vaknar flera gånger om natten. 

Att börja med hormonbehandling gjorde stor skillnad på hennes sömn och allmänna välmående.

– Jag mådde mycket, mycket bättre.

Men när hon tvingades vara utan sprayen Lenzetto hela sommaren kom besvären tillbaka och hon mådde sämre. 

– Det påverkar så mycket med sömnen, att man är extra irriterad och extra känslig. Jag mådde inte bra. Jag längtar efter mina hormoner.

Många kvinnor har under sommaren jagat efter sitt utskrivna hormonpreparat i andra städer än sin hemort. Det visar en stor mängd inlägg i klimakteriegrupper på sociala medier. De har letat på Fass hemsida där man kan se lagerstatus på alla apotek i Sverige, men också hjälpt och uppdaterat varandra om var läkemedlen finns. Och när de inte hittat sitt östrogen har de tvingats avstå sin behandling, halvera sin dos eller byta preparat. Men de har även åkt utomlands för att få tag på det, vilket Ana Paula Cano Montero funderade på. 

– Jag tänkte faktiskt på det. Det var mamma som följde med, vi var i Frankrike, och då kunde hon hämta ut medicin. Synd att jag inte hade den här, för man måste ju ha en recept och min gynekolog var sjukskriven.

Att hoppa av och på i behandlingen tror hon inte är hållbart i längden. 

– Jag tänker att det kan inte vara bra för kroppen att vid ena tiden plötsligt ställa om. För det är hormoner som är så viktiga och som kan påverka hela systemet. Tar man lite hormoner sen slutar man igen, det är inte bra. Om det ska vara en bra behandling så tycker jag att det inte är seriöst.

Ana Paula Cano Montero har även pratat med vänner och andra kvinnor i samma situation och upplever ett stort stöd kvinnor emellan. 

– Mycket information har kommit när man pratar med andra kvinnor. Att vi hjälper varandra, det tycker jag är häftigt. Men det tycker jag är synd att vi kvinnor har inte fått riktigt den informationen.

Hon tycker kunskapen kring klimakteriebesvär skulle kunna vara bättre.

– Det är liksom, klara dig själv. Ta reda på dig själv. När man egentligen kan få hjälp.

Att inte få hjälp kan ställa till stora problem i vardagslivet, tycker hon. Ana Paula Montero jobbar som lärare i spanska och träslöjd och har två vuxna barn och ett tredje som bor hemma. 

– Det påverkar. Både arbetet och psykiskt. Och det påverkar de som är runt omkring en också. De får en surkärring. Ge mig medicinen så jag kan bli lugn igen. 

Nu har Ana Paula Cano Montero kunnat hämta ut sin spray igen, men när den är slut vet hon inte vad som händer. Något hon är mycket kritisk mot.

– Katastrofalt. Mycket, mycket dåligt. Tänk en diabetiker, ja men insulinet är slut. När kommer det tillbaka? Vad gör man då liksom? Det är typ livshotande. I detta fallet kan man ändå överleva lite värme. Men tänk om det skulle vara en annan medicin. Och det är brist på det. Det är fruktansvärt. Det ska inte vara så.

Molly Berggren
molly.berggren@skanesfolkblad.se