Synen på arbetare är i förändring – partierna måste agera

Arbetarrörelsen i Sverige väcktes viskande till liv bland trädens långa halsar i en tät skog på 1800-talet. Industrialiseringen hade spridit sig till vårt land och med det ett nytt sätt att leva, ett nytt samhälle att anpassa sig till.

För vissa var det en dans på rosor. Makt, pengar och frihet. För andra såg vardagen annorlunda ut. Med mössan i hand gick familjen till fabriken och bad om att få jobb för dagen, i hopp om att inte behöva gå hungriga en dag till. Till slut fick arbetarna nog och organiserade sig. I skogens tätaste vrå föddes en kamprörelse som skulle komma att prägla flera generationer efter dem. 

I skogens tätaste vrå föddes en kamprörelse som skulle komma att prägla flera generationer efter dem.

Idag sitter någon hemma framför sin dator och gör det tredje personlighetstestet för dagen, en annan sitter på universitetet och antecknar under föreläsningen, en tredje lagar mat till en brukare och en fjärde frontar hylla efter hylla. Kampen ljuder högt på en av arbetsplatserna där fackklubben har jobbat sig till en hög organisationsgrad men ekar tyst på en annan som inte har en enda medlem.

På matbutiken och LSS-boendet kämpar de anställda efter fler timmar och kollegor. På kontoret mittemot sitter det 30 personer med varsitt skrivbord, dator och en timmes rast, de ska till och med gå tidigare idag då det är röd dag imorgon. 

Tiderna har minst sagt förändrats. Idag ställer vi oss inte som ett kollektiv framför industrin utan klarar oss på något sätt helt själva i vimlet. Vimlet som fortfarande i grunden är samma princip som det var för 150 år sedan. Men hur ska vi som fackförbund och arbetarrörelse ställa oss till att våra jobb idag ser så olika ut? Och vilket fokus ska politikerna ha när flera av dessa yrkena går utanför LO:s sfär? 

Problemet med att bedriva en arbetarpolitik med dagens förändrade yrkesmöjligheter gör att vi tillåts att tolka ordet “arbetare”. Är det du som galgar kläder, ritar vägar eller godkänner deklarationer? I slutet av dagen arbetar vi alla för att upprätthålla samhället.

Kampen ligger snarare i att vissa yrken och människorna som jobbar i dem respekteras mer än andra. Är det kanske det som också splittrar oss? Att ett butiksbiträde får kämpa sig fram medan en kontorsnisse har alla förmåner man kan tänka sig. Är det kanske just dessa klyftor i arbetsvillkor som får kampen att dela sig? Som skapar ett förakt och en respektlöshet?

Att ett butiksbiträde får kämpa sig fram medan en kontorsnisse har alla förmåner man kan tänka sig. Är det kanske just dessa klyftor i arbetsvillkor som får kampen att dela sig? Som skapar ett förakt och en respektlöshet?

Så hur ska vi ta oss an det utan att göra det sämre för varandra? Den 13 september är det val och jag har länge funderat över om partierna idag egentligen har något intresse av att förändra de klyftor som vi ser på arbetsmarknaden eller om de bara vill att LO-arbetarna ska få det liiiite bättre. För att vi alla ska ha det lika bra måste det göras ett mycket stort arbete. Ett arbete som innebär gemenskap, kamp och ett totalt angrepp mot Sveriges vinst galna företagsamhet.

Dagens partier behöver ta starkare ställning till hur vi ska ena arbetarna i det här landet samtidigt som man behöver göra stora lyft i flertalet yrken. Det är helt orimligt att inkomstskillnaderna, förmånerna, bemötandet, pensionerna och slitaget ser så olika ut från yrke till yrke idag. Det är dags för en förändring och den skulle helst startat igår.

Iza Dalum Rydiander
universitetsstudent och fackligt aktiv inom Handels