Cyberkaos kan slå ut Sverige – beslutsvägarna är fortfarande otydliga

Om ett omfattande cyberangrepp slår ut betalningar, sjukvård och kommunikationer – vem fattar då besluten när varje minut räknas?

Sverige går till val samtidigt som myndigheterna varnar för cyberhot och informationspåverkan från främmande makt. Samhället är dessutom mer digitalt beroende än någonsin.

Klockan är 08.12 en novembermorgon. Betalterminaler slutar fungera. Journalsystem går ner. Tågtrafiken stannar i flera storstäder. Elbolag rapporterar störningar och teleoperatörer tappar kapacitet. När flera samhällsfunktioner faller samtidigt räcker det inte att myndigheter samordnar sig. Någon måste också kunna se helheten, prioritera resurser och fatta beslut.

Cyberangrepp riktas inte längre bara mot enskilda myndigheter eller företag. De riktas mot samhällets beroenden: elförsörjning, betalningar, sjukvård, transporter och kommunikationer.

Om flera sektorer slås ut samtidigt uppstår därför inte bara tekniska problem. Det uppstår också svåra frågor: Ska reservkraften i första hand gå till sjukhus eller telekommunikationer? Vilka transporter måste prioriteras? Hur ska begränsade resurser fördelas?

Sådana beslut berör flera samhällsområden, men ingen enskild myndighet har i dag ett tydligt mandat att fatta dem. Då krävs tydliga nationella beslutsvägar.

Regeringen har tagit viktiga steg. Sedan den 1 juli 2026 har statens centrala arbete med cybersäkerhet samlats hos Nationellt cybersäkerhetscenter vid FRA. Centret har också fått ansvar för den nationella samordningen vid större incidenter och kriser. Dessutom finns en nationell operativ plan för hur sådana händelser ska hanteras.

Men planen är en grund för fortsatt utveckling. Den reglerar främst hanteringen av själva cyberincidenten. Följderna för exempelvis sjukvård, elförsörjning och transporter ska fortfarande hanteras av de aktörer som normalt ansvarar för verksamheterna. Planen förändrar inte deras befogenheter eller den grundläggande ansvarsfördelningen.

Därför är det fortfarande oklart om Sverige har en tillräckligt prövad beslutsordning när en cyberincident växer till en samhällskris. Den osäkerheten kan försvaga statens förmåga att agera när varje minut räknas.

Därför är det fortfarande oklart om Sverige har en tillräckligt prövad beslutsordning när en cyberincident växer till en samhällskris. Den osäkerheten kan försvaga statens förmåga att agera när varje minut räknas.

Sveriges krisberedskap bygger på ansvarsprincipen: den som ansvarar för en verksamhet i vardagen har ansvar även under en kris. Det tar till vara kunskap och erfarenhet nära verksamheten.

Men cyberangrepp följer inte myndighetsgränser. De följer samhällets beroenden. Samtidigt kan en alltför centraliserad ledning skapa tröghet och beslut som inte tar hänsyn till lokala förhållanden.

Nationell ledning ska därför inte detaljstyra sjukvården, elförsörjningen eller transporterna. Den ska skapa en gemensam lägesbild, samordna resurser och göra övergripande prioriteringar. Vid behov ska den också kunna fatta bindande beslut inom ett tydligt avgränsat mandat.

Det praktiska arbetet ska fortfarande skötas av dem som kan verksamheten bäst. Endast i tydligt definierade extremfall bör staten kunna ta över den operativa ledningen. På så sätt kan nationell handlingskraft förenas med lokal och sektoriell kompetens. Det måste också vara bestämt i förväg vilka beslut som får fattas nationellt, vilka som ligger kvar hos respektive aktör och vilka som endast regeringen kan fatta.

Flera europeiska länder, däribland Storbritannien, Finland och Estland, har utvecklat strukturer för nationell cyberkrisledning. Modellerna ser olika ut, men bygger på gemensam lägesbild, tydlig ansvarsfördelning och återkommande övningar.

Sverige behöver inte kopiera något annat land. Men vår egen organisation måste vara anpassad till cyberkriser som snabbt kan spridas mellan olika delar av samhället.

Cyberangrepp är inte längre bara en fråga om it-säkerhet. De är en del av säkerhetspolitiken, totalförsvaret och statens förmåga att upprätthålla samhällets viktigaste funktioner.

Cyberangrepp är inte längre bara en fråga om it-säkerhet. De är en del av säkerhetspolitiken, totalförsvaret och statens förmåga att upprätthålla samhällets viktigaste funktioner.

Därför bör regeringen pröva beslutsvägarna för breda cyberkriser – innan en verklig kris gör det åt oss. Om en cyberincident utvecklas till en samhällskris finns det inte tid att reda ut vem som bestämmer. Då måste roller, mandat och beslutsvägar redan vara tydliga, testade och fungerande.

Henrik Forsslund
lärare