Sent på eftermiddagen fortsätter folk strömma till i mängder till årets första maj-demonstration utanför regeringsbyggnaden i Serbiens huvudstad Belgrad. Visselpipor tjuter.

Slagord ropas. Det är i princip omöjligt att ta sig fram bland de tiotusentals människorna som har anslutit sig till vad som troligen är den största första maj-demonstrationen i Serbien i mannaminne.

En av demonstranterna är Čedanka Andrić som är ordförande i fackförbundsfederationen Nezavisnost.

– Detta är en väldigt speciell första maj. I år demonstrerar vi med studentrörelsen. Och för första gången någonsin demonstrerar alla de fem största serbiska fackfederationerna tillsammans och kräver samma sak, säger hon.

Den serbiska fackföreningsrörelsen har länge varit svag och splittrad, men den 22 mars skedde något oväntat. Då organiserade studentrörelsen, som sedan slutet av förra året leder de största protesterna i Serbiens moderna historia, det första mötet på elva år mellan landets fem största fackfederationer.

– Tidigare trodde vi att vi kunde uppnå något var och en för sig genom sociala dialoger. Nu har vi insett att man måste protestera på gatorna för att bli hörd i Serbien, även om vi längre fram även måste hålla diskussioner med regering och arbetsgivare för att få våra krav uppfyllda, säger Čedanka Andrić.

Mötet resulterade i ett avtal om gemensam kamp för ändad arbets- och strejklagstiftning. Strejkrätten är kraftigt begränsad, men även arbetslagstiftningen gör det svårt för anställda att organisera sig och höja sina röster.

– Studenternas energi har hjälpt oss att gå till handling och det är smickrande att de visar så stort intresse för frågor som rör arbetare, säger hon.

Årets första maj sammanfaller med att det är sex månader sedan taket kollapsade på den nyrenoverade tågstationen i Novi Sad i norra Serbien. 16 personer omkom.

Renoveringen var statsfinansierad och studentgrupper misstänkte att olyckan var en konsekvens av den utbredda korruptionen i landet. De krävde att alla dokument kring den statsfinansierade renoveringen skulle läggas på bordet. När kravet inte tillgodosågs spred sig protesterna. Den största tog plats i Belgrad, den 15 mars då 250 000 – 325 000 personer deltog.

Fackförbunden har dock hållit sig neutrala – fram tills nu.

– Detta är den första demonstrationen som jag deltar i som fackföreningsmedlem, men jag har gått i många studentprotester som privatperson, säger läraren Jovana Jelić som är medlem i fackförbundet SLOGA.

Nationalkonservativa Serbiens Progressiva Parti (SNS) har styrt landet sedan 2012. Under denna tid har korruptionen ökat samtidigt som partiet har stärkt sitt grepp kring i stort sett alla samhällsinstitutioner.

– Även de flesta fackförbunden är under fötterna på regeringen. Det är därför det har tagit så lång tid för fackföreningsrörelsen att ansluta sig till studentprotesterna. Jag hoppas att det blir förändring nu när fackföreningsrörelsen är enad. Går regeringen inte med på våra krav kommer vi att sätta ännu mer press på den tillsammans med studentrörelsen, säger hon.

Alla är inte lika optimistiska. Några kvinnliga sköterskor från en grupp som kallar sig ZBOR – Independent Health Care Workers Organisation – har tappat förtroendet för facken för länge sedan.

– Jag är bara medlem, inget annat, och jag litar inte på facktopparna. Vår erfarenhet är att de är lättköpta och alltid samarbetar med regeringen. Varje gång som någon av dessa fem federationer har förhandlat med regeringen har det alltid blivit värre för oss arbetare. Som hälsovårdsarbetare har vi inte ens rätt att strejka, säger en av kvinnorna som vill vara anonym.

Hon vill dock inte måla fan över hela väggen.

– Nu pressar studenterna fackförbunden att göra sitt jobb och försöker få dem att inse att endast genom generalstrejker kan vi få förändra Serbien, säger hon.

Studentrörelsen är partipolitiskt obunden och kämpar inte för ett ideologiskt maktskifte. De har många krav på regeringen, men kontentan av dem är att rättsstatens principer ska gälla alla, oavsett partitillhörighet, samt att åtgärder vidtas mot korruptionen.

Landets auktoritäre president Aleksandar Vučić varken kan eller vill tillmötesgå kraven och han vägrar att avgå. Han har förkastat förslag om en övergångsregering och bildade i stället en ny regering i mitten av april där majoriteten av ministrarna är desamma som i den förra.

Luka Milošević pluggar på Samhällsvetenskapliga institutionen i Belgrad. Det är en av ett 60-tal fakulteter som han och andra studenter har ockuperat sedan slutet av november förra året för att få sina krav uppfyllda. Han berättar att det tog lång tid att få fackföreningsrörelsen på studenternas sida.

– För oss handlar det även om hjälpa arbetarrörelsen att få till stånd en bättre strejk- och arbetslagstiftning, säger han.

Med detta sagt betonar han att studentrörelsen varken lutar åt vänster eller höger.

– Vi försöker göra samhället starkare och mer demokratiskt. Ett samhälle där ledarna respekterar lagarna och medborgarnas rättigheter, vilket givetvis innefattar arbetarnas rättigheter. Vi hoppas att vårt samarbete med fackföreningarna ska leda till en massiv generalstrejk som tvingar regeringen att tillmötesgå våra krav, avslutar Luka Milošević.

Bengt Sigvardsson
frilansjournalist