Många länder upplever idag en krympande befolkning, drivet av lägre barnafödande. En åldrande befolkning innebär att färre i arbetsför ålder måste försörja fler äldre, vilket ställer stora krav på omställning och anpassning.

Nu tycks Sverige vara ett av dessa länder. Det har ännu inte uppmärksammats särskilt mycket, men studerar man SCB befolkningsstatistik framgår att folkmängden har minskat det senaste halvåret. Jämfört med när befolkningen toppade i oktober 2025 har befolkningen minskat med 5 000 personer.

Detta är ingen stor minskning och delvis drivet av säsongseffekter, men om utvecklingen tillåts fortsätta kommer befolkningen att minska dramatiskt över tid. Enligt den statliga utredningen Utredningen för en framtid med barn, som leds av Åsa Hansson, kommer ett barnafödande på dagens nivå och fortsatt låg invandring att leda till att befolkningen minskar med omkring 2 miljoner personer fram till år 2100. Om vi stryper invandringen helt minskar befolkningen med nästan 4 miljoner, till 6,8 miljoner invånare.

Om vi stryper invandringen helt minskar befolkningen med nästan 4 miljoner, till 6,8 miljoner invånare.

Många kommuner har krympt under lång tid. I en rapport visar jag och min kollega Eric Rehn att 77 kommuner, främst landsbygdskommuner, har krympt med mer än 5 procent sedan år 2000. Tidigare har Skåne inte krympt i någon större omfattning, men nu ser man att flera kommuner i norra och östra Skåne också minskar tydligt. Det gäller främst Perstorp, Östra Göinge och Osby, men även tätare kommuner som Kristianstad, Hässleholm och Simrishamn.

Utvecklingen beror alltså på en kombination av lågt barnafödande och låg migration. Att påverka barnafödandet är svårt, och ännu har inget land funnit en lösning på problemet med sjunkande födelsetal. För närvarande tycks inte ens den svenska modellen med generös föräldraledighet, barnomsorg och barnbidrag, i kombination med en relativt jämställd arbetsmarknad, hjälpa. Även här har barnafödandet minskat kraftigt och är nu på den lägsta nivån sedan de svenska födelsetalen började registreras 1751.

Ett fallande barnafödande skapar dock inga stora problem på kort sikt. Förutom att man måste hantera nedläggningar av skolor, vilket ofta skapar friktion på lokal nivå, innebär färre barn främst lägre kostnader. Problemet uppkommer först om omkring 20 år när inflödet till arbetsmarknaden minskar.

Minskningen gäller främst Perstorp, Östra Göinge och Osby, men även tätare kommuner som Kristianstad, Hässleholm och Simrishamn.

Det stora problemet är att befolkningen blir allt äldre. Det betyder att mer resurser måste läggas på vård och omsorg och att fler behöver arbeta inom dessa sektorer. Kompetensbristen har länge varit ett problem på landsbygden, men snart kommer bristen att påverka hela landet.

Samtidigt bör det påpekas att det länge har varnats för det ”demografiska hotet” utan att det verkligen blivit ett akut problem. Men situationen kan vara på väg att förändras. Hittills har en äldre befolkning kunnat bäras upp av en stigande sysselsättning. De senaste 15 åren har sysselsättningsgraden ökat med 5 procentenheter, vilket inneburit att fler äldre kunnat försörjas av att fler arbetar i arbetsför ålder.

Det är dock inte realistiskt att hoppas att en ökad sysselsättning även framöver ska balansera effekterna av en åldrande befolkning. Sverige ligger redan i topp i EUs sysselsättningsstatistik, och sysselsättningen är särskilt hög i krympande kommuner. En annan förhoppning är att fler äldre ska arbeta vidare efter 65 års ålder. Men även bland personer över 65 år är sysselsättningen redan hög i ett europeiskt perspektiv och kan inte förväntas öka nämnvärt under de närmaste åren.

I så fall framstår ökad migration, och då särskilt arbetskraftsinvandring, som den främsta lösningen. Fackföreningarna ser ofta med viss skepsis på arbetskraftsinvandring eftersom den kan leda till lönedumpning och fusk. Men frågan är om man kan resonera på det sättet om befolkningen börjar krympa på allvar.

I så fall framstår ökad migration, och då särskilt arbetskraftsinvandring, som den främsta lösningen.

Problemen är större om arbetskraftsinvandringen sker oreglerat. Det som behövs är därför en mer omfattande, men också mer reglerad, arbetskraftsinvandring. Ett system där man betydligt tydligare identifierar en faktisk matchning mellan individ och företag och där beslut grundas på att det finns:

• ett verifierat rekryteringsbehov och ett konkret jobberbjudande från ett företag
• att individen uppfyller de yrkesmässiga kraven
• att löner och villkor följer lagar och kollektivavtal

Alltså ett system med efterfrågestyrd arbetskraftsinvandring och myndighetsprövning, liknande det som finns i exempelvis Kanada, Storbritannien och Australien. Det nuvarande svenska systemet, med ett högt lönekrav på 33 900 kronor i månaden och undantag för bristyrken, uppvisar tydliga svagheter. Det styr arbetskraftsinvandringen mot höginkomstyrken, fångar dåligt upp förändringar i arbetsmarknadens behov och skapar incitament för att manipulera löner för att uppfylla lönekravet.

Frågan bör därför inte vara om Sverige behöver arbetskraftsinvandring, utan hur ett system ska utformas som både möter arbetsmarknadens behov och värnar ordning och reda på arbetsmarknaden.

Martin Nordin
analysskribent